Osäker...?
Vad tycker ni jag ska göra? :/
Jag kommer i alla fall INTE att ta bort bloggen, vem vet jag kanske vill fortsätta med novellen om ett tag igen!
Vi får se lite längre fram hur jag gör
Älskar er <3
OBS!!!! Chapter 35 under det här inlägget
♥ Chapter 35 ♥
”Tack så mycket för att jag fick komma. Det var jätte trevligt att träffa er.” Jag kramade om Diane och tackade så mycket för allting. Klockan hade blivit ganska mycket och de två små höll på att somna i soffan så vi bestämde oss för att bege oss hemåt igen.
”Tack detsamma. Jag hoppas att vi får se dig här snart igen.” hon gav mig ett varmt leende och kramade sen om Justin.
Jeremy hade redan gått ut för att sätta Jazmyn och Jaxon i bilen och jag och Justin skulle bara säga hejdå till alla innan vi också skulle gå. Efter att Pattie hade släppt taget om Justin och jag hade lagt handen på dörrhandtager så stoppades vi av Pattie igen medan Justins morföräldrar lämnade oss.
”Justin, Vanessa.” vi båda stannade upp och tittade på hennes oroliga och undrande blick som låg över oss två. ”Hur hade ni tänkt göra på måndag?” Jag kollade frågande på Justin som såg ut att fatta lika lite som jag själv. ”När Vanessa åker till England igen menar jag.”
Jag kände hur hela jag stelnade till. Jag hade helt glömt av det. Jag hade glömt att jag var tvungen att åka tillbaka till verkligheten om mindre än en vecka. En stor klump började bildas i min mage och den tyngde också ner mitt hjärta. Inte skulle jag bara åka tillbaka till verkligheten, tillbaka hem, utan jag skulle också bli tvungen till att lämna Justin.
Varken jag eller Justin svarade och Pattie började känna av den konstiga stämningen som hade uppstått av hennes fråga. On verkade också förstå att vi inte hade diskuterat det här. Jag kollade på Justin som stod och stirrade ner i golvet. Efter vad som kändes som en evighet så lyfte han på blicken och spände på käkarna.
”Det löser vi då.” jag kände hur det stack till i magen av rädsla. Jag visste redan innan han sa det att vi inte skulle lösa det. Vi skulle ha pratat om det här mycket tidigare. Jag såg i ögonvrån hur Pattie skakade sakta på huvudet.
”Justin…” hon tog ett steg emot honom men han backade bara undan och gav henne ett fejkat leende.
”Vi måste gå nu, pappa väntar.” Pattie förstod att hon inte hade något att säga om det här så hon höll tyst och gav honom istället en kyss på kinden. Justin mumlade fram ett hejdå och tog sen tag i min hand och drog med min stela kropp ut mot bilen. Jag lät Justin leda mig eftersom jag var alldeles för chockad och förvirrad för att ta mig framåt själv. När vi väl hade satt oss i bilen så märkte man vilken spänning som hade lagt sig mellan mig och Justin. Jag satt lutad mot fönstret och kollade ut medan Justin bara stirrade rakt fram. Vi sa inte heller ett ord till varken varandra eller Jeremy. Jag antog också att han förstod att det hade hänt något eftersom han bara körde iväg med endast en orolig blick på oss båda i backspegeln.
♥
Bilen hade stannat och Jeremy hade snabbt hoppat ut för att ta med sig Jazmyn och Jaxon in och lämnade mig och Justin ensamma kvar i bilen. Min orolighet och rädsla började sakta övergå till ilska. Varför kunde vi inte bara prata om det? Det behövdes ju tydligen. Jag kände hur min ilska började rikta in sig på Justin och det han hade sagt till Pattie. Jag visste mycket väl att han var lika rädd och orolig över det här som jag var men han låtsades inte om det. Den obehagliga tystnaden som låg i bilen höll på att kväva mig och jag var tvungen att försvinna från den. Jag knäppte upp bältet och öppnade snabbt dörren för att gå ut och stänga den igen med en liten smäll. Med snabba och bestämda steg så började gå på gången mot min stuga medan jag hörde hur en till bildörr smälldes igen bakom mig och Justins röst som ropade mitt namn. Jag bara muttrade något tyst till mig själv och ignorerade honom. Justin fortsatte att ropa på mig och bad mig stanna och fråga vad som hade hänt precis. Halvvägs framme så kom han ikapp mig och tog ett fast tag om min arm och vände mig om så att han kunde kolla på mig.
”Vanessa, vad är det?” han lät uppriktigt förvirrad och det gjorde mig bara ännu argare.
”Vad är det? Seriöst?” han bara kollade på mig och jag såg att han inte fattade någonting. ”Jag åker hem på måndag, Justin, hem till England. Vi har inte pratat någonting om hur vi ska göra och du säger till Pattie att ’det löser vi då’. Och nu vill du inte ens prata om det med mig!”
”Men vad skulle jag säga då? Att vi ska göra slut för att vi kommer ändå aldrig att träffas mer?” jag kände hur det stack till i magen och jag slutade andas.
”Är det vad du tror?” jag viskade försiktigt fram det där och jag hörde själv hur gråten hördes i rösten. Justin skakade på huvudet och drog sina handflator mot ansiktet några gånger. När han inte sa något så började tårarna bränna bakom ögonlocken. ”Då kanske det är bäst at vi avslutar saker och ting här direkt.” jag slet sårat min arm ur hans grepp och började gå mot stugan igen.
”Vanessa, vänta! Det var inte så jag menade!” Jag stannade upp och tog ett djupt andetag innan jag snabbt vände mig om och gick emot honom med bestämda steg.
”Förklara hur du menade då! För jag uppfattade det som om det var exakt så du menade det!”
”Jag menade faktiskt ingenting, det var bara något jag sa, okej.” han höjde rösten lite vilket fick mig att bli ännu argare än vad jag redan var.
”Men då kanske du ska börja använda din hjärna lite och tänka efter på vad du säger, för jag tog det där ordagrant!” Justin suckade och kollade ner i marken. Det var tyst en stund mellan oss och ingen rörde sig ur fläcken.
Några små regndroppar föll ner i mitt ansikte. Jag hade inte ens märkt att det hade börjat regna. Dugget började bli till kraftigare regn och jag kände hur mitt hår och mina kläder började bli blöta. Men jag orkade inte bry mig om det nu, inte Justin heller verkade det som. Det han sa sårade mig och det värkte fortfarande lite i magen. Han ord upprepades om och om igen i mitt huvud och tillslut kunde jag inte hålla tårarna inne längre. De rann nerför kinderna och jag snyftade till. Justin tittade snabbt upp på mig och började närma sig mig för att hålla om mig.
”Vanessa, förlåt jag…” han tystnade när jag backade ifrån honom och stod bara och kollade på mig. Jag såg hur det här gjorde honom galen. Han hatade att inte kunna trösta folk när de var ledsna. ”Varför?”
”Vad menar du, Nessie?”
”Varför var du tvungen att ha mig?” tårarna rann fortfarande över kinderna och jag torkade bort dem med baksidan av handen. ”Varför var du tvungen att ha känslor för mig?” jag höjde rösten och kände hur sårad och rädd jag verkligen var för vad som skulle hända på måndag när jag åkte.
Justin bara stod helt stum och tittade på mig. Jag hatade att skrika på honom såhär men jag var tvungen att ta ut mina känslor för en gångs skull. Nu hade det börjat spöregna och det var också därför som jag behövde höja rösten så att det hördes över smattrandet mot taken. Mina kläder var dyblöta och mitt hår låg klistrat mot mina kinder och rygg.
”Vi båda visste att jag skulle åka hem tillslut och du skulle ut på turné. Varför gav vi oss in på det här då? Det är lika bra att vi avslutar detta här och nu så är det över.”
”Vanessa…” jag sket i att han ville säga något utan avbröt honom bara och fortsatte själv.
”Sluta Justin! Du visste lika mycket som jag från början att det här inte kommer att funka. Men varför fortsatte du kämpa för mig då?”
”För att jag älskar dig!” skrek Justin och allt stannade upp. Min andning, mitt liv, tiden, världen. Sa han precis ”jag älskar dig”? Justin tog ett steg närmare mig och han stod nu så nära att våra näsor nästan nuddade vid varandra. Han la båda sina händer på mina kinder och höll fast mig där.
”Jag älskar dig Vanessa Jones! Därför slutade jag inte kämpa. Och jag vet att det verkar omöjligt att vi ska klara av att ha ett distansförhållande men jag vet att vi klarar det. Det vi har är något speciellt. Min mamma sa vid middagen att du är den perfekta tjejen för mig och att jag inte ska släppa taget om dig. Och det är något jag aldrig ska göra.” han hade mycket mer att säga det visste jag men jag behövde inte höra mer. Han älskade mig!
”Just shut up and kiss me.” Justin log och tryckte sakta sina läppar mot mina.
FÖRLÅT!!!! Den sämsta uppdateringen ever!!!!!!!!
Jag är glad att jag ändå har några som går in varje dag och tittar här på bloggen, tack så mycket!
Jag lovar att jag ska bli bättre nu under lovet då jag ska skriva som sjutton!
Hoppas ni förstår att jag har mycket med skolan och det är därför jag inte hinner skriva mycket.
♥ Chapter 34 ♥
Jag kunde verkligen inte förstå varför jag hade varit så himla nervös innan. Justin hade rätt, det gick hur bra som helst. Pattie hade gett mig en kram när vi kom och jag kände redan då hur jag kunde slappna av lite. Att hon accepterade mig var något av det viktigaste med mitt och Justins förhållande. Men det som fick min nervositet att försvinna helt och hållet var när Pattie viskade till mig medan hon hälsade där ute i hallen.
”Du behöver inte vara nervös. Min mamma och pappa har redan hört allt om dig som jag vet och de sa att du verkade vara en väldigt bra tjej för Justin. Och det är du också.”
Pattie släppte taget om mig och gav mig ett leende som jag besvarade ärligt. Jag gick sen fram till Justin som snabbt drog mig intill sig innan han presenterade mig för sina morföräldrar.
När Diane gav mig en kram direkt blev jag först lite chockad men sen kände jag hur glad jag blev av den där lilla kramen. Den var verkligen en bra start på kvällen.
Allas tallrikar var helt renskrapade och min mage var helt fullproppad med Dianes otroligt goda mat. Efter den här middagen så kunde jag ärligt talat säga att jag inte visste vad mat var för något innan jag hade ätit den här. Vi hade alla suttit kvar en stund vid matbordet för att prata och för varje sekund som gick så kunde jag känna hur jag mer och mer kände mig hemma i det här huset och med de här människorna. Om jag inte tog helt fel så trodde jag att Diane och Bruce faktiskt tyckte om mig. Det var i alla fall vad jag hoppades på med hela mitt hjärta.
Efter mycket prat och skratt tillsammans så hade alla killarna och Jazzy satt sig ner i vardagsrummet för att spela TV-spel. Jag satt kvar vid matbordet tillsammans med Pattie och Diane för att umgås lite med dem.
”Så Vanessa, hur är det att ta hand om de där två busfröna?” Diane nickade mot vardagsrummet och jag fattade att hon menade Jazzy och Jaxon.
”Jodå, det är verkligen jätte kul och lätt. De lyssnar konstigt nog på mig, men de kan vara väldigt spralliga ibland.”
”Det har de fått från Justin skulle jag väl tro.” Just som Pattie hade avslutat meningen så hörde vi hur Justin började flippa ur i det andra rummet och vi alla tre skrattade.
”Ja, sån har han varit sen han föddes. Sprallig och hyper som ingen annan.” Diane log mot mig och jag log tillbaka. Jag var förvånad över hur lätt det faktiskt var att prata med henne. Ingen pinsam tystnad eller något sådant. Hon kändes nästan som en extra-mormor, även om jag inte hade känt henne mer än i några få timmar.
”Åh, på tal om det… Jag måste visa en jätte rolig bild från när Justin var liten.” Diane var snabbt uppe på fötterna och skyndade sig ut ur matsalen, antagligen för att leta reda på ett fotoalbum.
”Jag tror inte att hon behöver visa dig. Du har antagligen redan sett alla kort som finns på Justin.” Pattie, som fortfarande satt kvar mitt emot mig skrattade till och jag stämde in. Hon hade antagligen rätt. Nästan alla Justins barndomsbilder fanns ute på nätet redan och eftersom jag var en Belieber så hade jag sett alla som man kunde se. Men jag sa inte nej till att kolla på alla jag faktiskt inte hade sett redan.
Pattie ställde sig upp och drog in stolen mot bordet.
”Jag borde antagligen börja med att duka av här. Du kan gå in till de andra om du vill.” Hon plockade ihop en hög med tallrikar och bar sen ut det till köket där jag hörde hur hon ställde ner allting på diskbänken. Jag ställde mig också upp och började plocka ihop resten av tallrikarna och alla bestick innan jag gick ut med alltihopa till köket där jag mötte Pattie.
”Men lilla gumman, inte behöver du hjälpa till. Jag tar det här.” Jag skakade bara på huvudet och log stort mot henne.
”Nej det är lugnt, jag vill hjälpa till. Detta brukar oftast vara mitt jobb där hemma i England.”
”Okej, om du verkligen vill så hade det varit väldigt snällt.” hon gick för att hämta mer saker och jag följde snabbt efter henne när jag hade dumpat det jag hade i händerna på diskbänken.
♥
Efter inte alls lång tid så hade vi lyckats få in all disk i diskmaskinen och torkat av bordet inne i matsalen. Pattie stod nu och torkade av diskbänken som hade blivit alldeles blöt. Jag lutade mig mot karmen i dörröppningen med armarna i kors över brösten och såg rakt in i vardagsrummet där Just Dance 3 var på TV och Justin och Jazzy stod och dansade galet tillsammans. Jag skrattade åt hur lika de var varandra och kunde inte släppa ögonen från Justin. Jag kunde fortfarande inte fatta att han var min. Bara min! Utan att jag hade märkt det så hade Pattie kommit och ställt sig bredvid mig och också hon stod och studerade Justin med ett litet leende på sina läppar.
”Han har varit mycket gladare det senaste, du vet.” jag vände blicken från Justin och tittade ner på henne istället.
”Han har väl alltid varit glad?”
”Inte så som han är nu. Du kanske inte ser det men jag är hans mamma så jag ser sådana här små skillnader.”
”Jag förstår inte.” Pattie mötte min blick och hon såg allvarlig ut. Jag kunde inte låta bli att bli lite rädd för henne.
”Ända sen i början av sommaren så har han varit mycket gladare än innan. Och nu det senaste så har han verkligen strålat av lycka. Jag har hela tiden gått runt och grubblat på vad som har gjort honom såhär och efter Toronto-konserten så kom jag på det. Det var du!” min haka föll och jag kunde inte få fram ett enda ljud.
”Det är du som har gjort honom såhär lycklig. Ända sen du träffade honom och lärde känna honom så blev han gladare. Jag har aldrig sett honom sådan här när han var med Selena. Och jag säger inte att jag har något emot henne, jag älskar den tjejen, men du har verkligen gjort hans liv helt.” jag visste inte vad jag skulle säga. Detta kom så plötsligt och jag var inte alls beredd på att det skulle komma. Jag kunde inte fatta att Pattie ens hade märkt allt det här. Jag tyckte att Justin var exakt likadan som han har varit i alla år, men oj vad fel jag hade.
”Pattie, det kan inte vara jag. Det måste vara något annat. Kanske för att han har fått tillbringa en hel sommar tillsammans med sina syskon och hela sin familj?” Jag hann inte säga mer innan hon skakade bestämt på huvudet. Jag visste att jag inte skulle lyckas övertala henne att hon har helt fel, hon hade verkligen bestämt sig för att det här var sant. Jag kanske borde lyssna på henne, hon var ju trots allt Justins mamma.
Det var tyst en stund medan vi båda två stod och kollade ut i vardagsrummet igen. Denna gången var det Bruce som dansade med Justin och det såg riktigt roligt ut. Jag log åt dem och skakade på huvudet. Jag hörde hur Pattie tog ett djupt andetag bredvid mig och när jag sneglade åt hennes håll så såg jag att hon stod och tittade på mig med ett litet leende på läpparna.
”Vad är det?” jag tittade oroligt på mig själv, rädd att jag hade något i ansiktet eller på kläderna.
”Du gillar verkligen honom va?” jag log generat ner mot marken och nickade sakta.
”Jag kan se det.” jag sneglade upp på henne och såg hur hon tittade oroligt på Justin. Jag undrade vad hon tänkte på men vågade inte fråga. Dock behövdes inte det eftersom hon någon sekund senare sa vad det var.
”jag vet att jag antagligen bara är paranoid men jag kan inte låta bli att vara orolig. Om du försvinner så kommer han bryta ihop. Du är hans liv nu. Så därför måste jag veta.” jag väntade på fortsättningen. ”Gillar du honom på riktigt eller gör du allt det här för att han är Justin Bieber?”
”Åh, Pattie! Jag skulle aldrig göra det här för att han är känd! I början på sommaren så flippade jag ur för att jag skulle ha en hel sommar tillsammans med min allra största idol Justin Bieber. Då kunde jag inte ens drömma om att ha allt det här. Men jag lärde känna Justin som vilken person som helst och jag började falla för den personligheten han har. Jag tänkte inte ens på att han var den han var, tonårsidol! Och jag skulle aldrig utnyttja honom för hans pengar eller för att bli känd. Pattie, jag gillar verkligen din son och jag kommer göra vad som helst för att få detta att funka.”
Jag kunde se hur Patties ögon tårades upp och hon drog in mig i den speciella kramen som bara hon kan ge.
”Jag är så glad att du av alla tjejer i världen fick honom. Det finns så många som hade utnyttjat honom. Men ni två är menade.” Mina ögon tårades också upp och jag lyckades inte med att hålla tillbaka en tår som föll ner på hennes axel. Vi stod där och kramades ett tag men släppte taget om varandra när Diane kom tillbaka med ett tjockt album i famnen.
”Jag hittade det!”
♥
Resten av kvällen spenderades i soffan med allihopa som satt lutade över albumet med alla gamla foton. Jag satt mellan Justin och Diane och lyssnade fascinerat på alla roliga historier som Diane hade att berätta om. Justin, som satt på min högra sida, suckade och rodnade över allt pinsamt som hans mormor sa och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Jag var överraskad över att det var så mycket som jag inte visste om Justin men jag var nu glad att jag var en utav de få personer i världen som visste om det här.
Justins hand la sig på mitt lår och kramade till det lite. Jag tittade på honom och log ett snett leende. Han böjde sig fram och kysste mig på kinden. Detta var den perfekta kvällen.
JAG ÄR SÅ HEMSKT LEDSEN!!!!!
Jag suger på att uppdatera och att hinna skriva.... :(
Jag har bara väldigt mycket läxor och sånt nu så jag hinner verkligen inte. Hoppas ni inte blir besvikna på mig, jag lovar att jag ska bättra mig.
5 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL
