♥ Chapter 35 ♥
”Tack så mycket för att jag fick komma. Det var jätte trevligt att träffa er.” Jag kramade om Diane och tackade så mycket för allting. Klockan hade blivit ganska mycket och de två små höll på att somna i soffan så vi bestämde oss för att bege oss hemåt igen.
”Tack detsamma. Jag hoppas att vi får se dig här snart igen.” hon gav mig ett varmt leende och kramade sen om Justin.
Jeremy hade redan gått ut för att sätta Jazmyn och Jaxon i bilen och jag och Justin skulle bara säga hejdå till alla innan vi också skulle gå. Efter att Pattie hade släppt taget om Justin och jag hade lagt handen på dörrhandtager så stoppades vi av Pattie igen medan Justins morföräldrar lämnade oss.
”Justin, Vanessa.” vi båda stannade upp och tittade på hennes oroliga och undrande blick som låg över oss två. ”Hur hade ni tänkt göra på måndag?” Jag kollade frågande på Justin som såg ut att fatta lika lite som jag själv. ”När Vanessa åker till England igen menar jag.”
Jag kände hur hela jag stelnade till. Jag hade helt glömt av det. Jag hade glömt att jag var tvungen att åka tillbaka till verkligheten om mindre än en vecka. En stor klump började bildas i min mage och den tyngde också ner mitt hjärta. Inte skulle jag bara åka tillbaka till verkligheten, tillbaka hem, utan jag skulle också bli tvungen till att lämna Justin.
Varken jag eller Justin svarade och Pattie började känna av den konstiga stämningen som hade uppstått av hennes fråga. On verkade också förstå att vi inte hade diskuterat det här. Jag kollade på Justin som stod och stirrade ner i golvet. Efter vad som kändes som en evighet så lyfte han på blicken och spände på käkarna.
”Det löser vi då.” jag kände hur det stack till i magen av rädsla. Jag visste redan innan han sa det att vi inte skulle lösa det. Vi skulle ha pratat om det här mycket tidigare. Jag såg i ögonvrån hur Pattie skakade sakta på huvudet.
”Justin…” hon tog ett steg emot honom men han backade bara undan och gav henne ett fejkat leende.
”Vi måste gå nu, pappa väntar.” Pattie förstod att hon inte hade något att säga om det här så hon höll tyst och gav honom istället en kyss på kinden. Justin mumlade fram ett hejdå och tog sen tag i min hand och drog med min stela kropp ut mot bilen. Jag lät Justin leda mig eftersom jag var alldeles för chockad och förvirrad för att ta mig framåt själv. När vi väl hade satt oss i bilen så märkte man vilken spänning som hade lagt sig mellan mig och Justin. Jag satt lutad mot fönstret och kollade ut medan Justin bara stirrade rakt fram. Vi sa inte heller ett ord till varken varandra eller Jeremy. Jag antog också att han förstod att det hade hänt något eftersom han bara körde iväg med endast en orolig blick på oss båda i backspegeln.
♥
Bilen hade stannat och Jeremy hade snabbt hoppat ut för att ta med sig Jazmyn och Jaxon in och lämnade mig och Justin ensamma kvar i bilen. Min orolighet och rädsla började sakta övergå till ilska. Varför kunde vi inte bara prata om det? Det behövdes ju tydligen. Jag kände hur min ilska började rikta in sig på Justin och det han hade sagt till Pattie. Jag visste mycket väl att han var lika rädd och orolig över det här som jag var men han låtsades inte om det. Den obehagliga tystnaden som låg i bilen höll på att kväva mig och jag var tvungen att försvinna från den. Jag knäppte upp bältet och öppnade snabbt dörren för att gå ut och stänga den igen med en liten smäll. Med snabba och bestämda steg så började gå på gången mot min stuga medan jag hörde hur en till bildörr smälldes igen bakom mig och Justins röst som ropade mitt namn. Jag bara muttrade något tyst till mig själv och ignorerade honom. Justin fortsatte att ropa på mig och bad mig stanna och fråga vad som hade hänt precis. Halvvägs framme så kom han ikapp mig och tog ett fast tag om min arm och vände mig om så att han kunde kolla på mig.
”Vanessa, vad är det?” han lät uppriktigt förvirrad och det gjorde mig bara ännu argare.
”Vad är det? Seriöst?” han bara kollade på mig och jag såg att han inte fattade någonting. ”Jag åker hem på måndag, Justin, hem till England. Vi har inte pratat någonting om hur vi ska göra och du säger till Pattie att ’det löser vi då’. Och nu vill du inte ens prata om det med mig!”
”Men vad skulle jag säga då? Att vi ska göra slut för att vi kommer ändå aldrig att träffas mer?” jag kände hur det stack till i magen och jag slutade andas.
”Är det vad du tror?” jag viskade försiktigt fram det där och jag hörde själv hur gråten hördes i rösten. Justin skakade på huvudet och drog sina handflator mot ansiktet några gånger. När han inte sa något så började tårarna bränna bakom ögonlocken. ”Då kanske det är bäst at vi avslutar saker och ting här direkt.” jag slet sårat min arm ur hans grepp och började gå mot stugan igen.
”Vanessa, vänta! Det var inte så jag menade!” Jag stannade upp och tog ett djupt andetag innan jag snabbt vände mig om och gick emot honom med bestämda steg.
”Förklara hur du menade då! För jag uppfattade det som om det var exakt så du menade det!”
”Jag menade faktiskt ingenting, det var bara något jag sa, okej.” han höjde rösten lite vilket fick mig att bli ännu argare än vad jag redan var.
”Men då kanske du ska börja använda din hjärna lite och tänka efter på vad du säger, för jag tog det där ordagrant!” Justin suckade och kollade ner i marken. Det var tyst en stund mellan oss och ingen rörde sig ur fläcken.
Några små regndroppar föll ner i mitt ansikte. Jag hade inte ens märkt att det hade börjat regna. Dugget började bli till kraftigare regn och jag kände hur mitt hår och mina kläder började bli blöta. Men jag orkade inte bry mig om det nu, inte Justin heller verkade det som. Det han sa sårade mig och det värkte fortfarande lite i magen. Han ord upprepades om och om igen i mitt huvud och tillslut kunde jag inte hålla tårarna inne längre. De rann nerför kinderna och jag snyftade till. Justin tittade snabbt upp på mig och började närma sig mig för att hålla om mig.
”Vanessa, förlåt jag…” han tystnade när jag backade ifrån honom och stod bara och kollade på mig. Jag såg hur det här gjorde honom galen. Han hatade att inte kunna trösta folk när de var ledsna. ”Varför?”
”Vad menar du, Nessie?”
”Varför var du tvungen att ha mig?” tårarna rann fortfarande över kinderna och jag torkade bort dem med baksidan av handen. ”Varför var du tvungen att ha känslor för mig?” jag höjde rösten och kände hur sårad och rädd jag verkligen var för vad som skulle hända på måndag när jag åkte.
Justin bara stod helt stum och tittade på mig. Jag hatade att skrika på honom såhär men jag var tvungen att ta ut mina känslor för en gångs skull. Nu hade det börjat spöregna och det var också därför som jag behövde höja rösten så att det hördes över smattrandet mot taken. Mina kläder var dyblöta och mitt hår låg klistrat mot mina kinder och rygg.
”Vi båda visste att jag skulle åka hem tillslut och du skulle ut på turné. Varför gav vi oss in på det här då? Det är lika bra att vi avslutar detta här och nu så är det över.”
”Vanessa…” jag sket i att han ville säga något utan avbröt honom bara och fortsatte själv.
”Sluta Justin! Du visste lika mycket som jag från början att det här inte kommer att funka. Men varför fortsatte du kämpa för mig då?”
”För att jag älskar dig!” skrek Justin och allt stannade upp. Min andning, mitt liv, tiden, världen. Sa han precis ”jag älskar dig”? Justin tog ett steg närmare mig och han stod nu så nära att våra näsor nästan nuddade vid varandra. Han la båda sina händer på mina kinder och höll fast mig där.
”Jag älskar dig Vanessa Jones! Därför slutade jag inte kämpa. Och jag vet att det verkar omöjligt att vi ska klara av att ha ett distansförhållande men jag vet att vi klarar det. Det vi har är något speciellt. Min mamma sa vid middagen att du är den perfekta tjejen för mig och att jag inte ska släppa taget om dig. Och det är något jag aldrig ska göra.” han hade mycket mer att säga det visste jag men jag behövde inte höra mer. Han älskade mig!
”Just shut up and kiss me.” Justin log och tryckte sakta sina läppar mot mina.
FÖRLÅT!!!! Den sämsta uppdateringen ever!!!!!!!!
Jag är glad att jag ändå har några som går in varje dag och tittar här på bloggen, tack så mycket!
Jag lovar att jag ska bli bättre nu under lovet då jag ska skriva som sjutton!
Hoppas ni förstår att jag har mycket med skolan och det är därför jag inte hinner skriva mycket.
