justindbiebernovells.blogg.se

”Yes, äntligen hemma.” jag andades lättat ut och log stolt mot mina vänner som kom in bakom mig. Efter 3 dagar på sjukhus så var det riktigt skönt att komma därifrån. Det skulle bli gott med lite riktigt mat istället för sjukhusmaten som smakade torrt och äckligt. Eftersom jag fortfarande var lite svag efter olyckan så var jag tvungen att bo hos Justin så att någon kunde hålla lite koll på mig hela tiden. Det var lite jobbigt, jag behövde egentligen ingen barnvakt. Men tyvärr så hade Dr Andersen insisterat på att Justin, Vanessa och Ryan skulle ta hand om mig dygnet runt.

Justin, Vanessa och Ryan hade stannat på sjukhuset hela den första natten och dagen. Sen hade jag tvingat dem till att åka hem och sova. Speciellt Vanessa som hade varit med mig under olyckan. Hon hade offrat sitt liv för att rädda mig nere i vattnet och jag kunde inte med ord uttrycka mig hur otroligt tacksam jag var.

Jag och Justin hade blivit helt okej vänner efter att vi hade pratat den där föörsta natten på sjukhuset. När han fick veta vad min anledning till att jag gjorde slut med honom så hade han verkat mindre ledsen i alla fall. Och när jag sa att jag absolut inte var arg på honom så hade han sett mycket, mycket gladare ut. Han hade också sagt att han inte var sur på mig för att jag gjorde slut och det hade varit en stor lättnad.

Vanessa följde med mig till gästrummet, där jag skulle tillbringa resten av veckan innan jag borde vara helt frisk, medan Ryan och Justin började göra lite lunch. Jag satte mig ner på sängen och kollade på Vanessa som började packa upp lite av mina kläder, som vi hade hämtat på vägen hem från sjukhuset, och hängde in dem i garderoben.

”Vanessa, jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig.” Vanessa avbröt sitt uppackande och kom och satte sig bredvid mig.

”Det enda du behöver göra är att säga ’tack’, vilket du redan har gjort minst 1000 gånger!” hon gav mig ett leende och jag log tillbaka men skakade samtidigt på huvudet.

”Du offrade dig för att rädda mitt liv! Du är en hjälte, Vanessa, och för det behöver du tackas ordentligt.”

”Tänk inte ens tanken. Dr Andersen sa att du fortfarande är svag och att du ska bara stanna här och kan därför inte göra något för att tacka mig.” hon gick tillbaka till mina kläder och när hon var klar så gick hon ut ur rummet för att kolla till killarna. Jag satt och tänkte på saker jag kunde hitta på för Vanessa i flera minuter innan jag kom på det. Jag knäppte med fingrarna och sken upp.

”Synd för dig Vanessa. Jag har nu kommit på det ultimata!” jag pratade med mig själv och log mystiskt. Det här skulle bli grymt. Riktigt grymt!

Till min och de andra tvås lättnad så fick Selena komma hem efter bara 3 dagar. Dr Andersen hade frågat om hon kunde bo hos någon utav oss resten av veckan så att hon fick vila ut helt och hållet. Det blev tillslut att hon skulle bo hos mig eftersom både jag och Vanessa alltid fanns där och kunde titta till henne.

Och till bara min (och antagligen Selenas då) lättnad så hade jag och Selena pratat ut om allt det där dramat mellan oss och vi hade blivit kompisar igen. När hon väl hade fått förklarat allt om varför hon beslutade att göra slut hade det minst sagt förvånat mig något så otrloligt mycket. Att hon ville att jag och Vanessa skulle vara med varandra för att det skulle göra mig lyckligare. Jag kunde bara inte fatta att Selena verkligen ville det! Hon är verkligen en tjej som kan förvåna en, hon är riktigt svårläst så att säga.

Det var onsdag, 3 dagar innan jag skulle ha en konsert i Toronto. Scooter hade ringt någon vecka tidigare och planerat in en sista konsert innan Believe Tour skulle börja i slutet av September. Hälften av Augusti och hela September skulle gå till att öva stenhårt till den 29:e då touren i Nordamerika startade. Jag var riktigt pepp men var just nu tvungen att fokusera på en sak i taget. Konserten i Toronto var om endast 3 dagar och jag skulle egentligen åkt dit för att repa redan i måndags. Men eftersom Selenas olycka kom emellan så försköt jag det tills nu. Jag skulle bara packa och se till så att Selena mådde bra och sen skulle jag åka till Toronto direkt.

Jag och ryan stod nu i köket och började steka pannkakor till lunch medan Vanessa hjälpte Selena till gästrummet och packade upp hennes saker. Vi hade blandat ihop smeten och jag klickade den i stekpannan medan Ryan vände och slängde upp de på en stor tallrik.

”Så, allt verkar vara bra mellan dig och Selena nu?” han tittade på mig och jag nickade.

”Yep. Vi pratade ut om allt och nu är vi kompisar.”                                  

”Awesome. Jag vaar rädd att det skulle bli värsta fajten där på sjukhuset efter hennes operation.” han skrattade till lite och jag gjorde likadant.

”Nej verkligen inte. Hon fick förklarat varför hon beslutade att göra slut och det var nog det sista jag trodde skulle vara anledningen till det.”

”Och vad var anledningen då?” Ryan tittade undrande på mig och jag tittade mot hallen så att ingen var i närheten och kunde höra oss. Sen berättade jag allt som Selena hade berättat för mig på sjukhuset. Och när jag var klar så tog det ett tag för honom att smälta det jag nyss hade sagt.

”Wow. Det var förvånande.” Ryan såg precis ut som jag antagligen hade gjort, som ett stört jävla frågetecken.

”Jag reagerade exakt likadant.”

”På vadå?” både jag och Ryan hoppade till när vi hörde Vanessas röst precis bakom oss.

”Vanessa! Vi märkte inte att du kom.” jag vände mig om mot henne och som alltid så blev jag slagen av hennes naturliga skönhet. Hon skrattade sitt härliga skratt och hoppade upp och satte sig på köksbänken bredvid spisen.

”Jag är en ninja förstår ni.” Ryan skakade leendes på huvudet och knuffade till henne på armen lite lätt. Som tur var så frågade hon aldrig vad det var vi hade pratat om igen och jag kände hur jag kunde andas ut.

♥ 

När pannkakorna äntligen var klara och allting var framdukat på bordet så erbjöd jag mig att hämta Selena. Ryan och Vanessa började att tjafsas om den bästa platsen, den närmast pannkakorna, och jag himlade med ögonen åt dem. Dörren till gästrummet var stängd så jag knackade lite löst och väntade på att Selena skulle svara.

”Kom in.” jag öppnade dörren och stack in huvudet. Jag skrattade när jag såg Selena där hon låg ner på mage i sängen och var inne på sin iPhone. Hon tittade upp och log. ”Hej Justin. Alltså, fattar du eller? Redan dagen efter så hade det kommit ut i ALLA tidningar om min olycka. Helt otroligt!”

Jag skrattade åt hennes min och satte mig ner bredvid henne i sängen.

”Reportrarna får reda på saker såhär snabbt, you know.” jag knäppte med fingrarna framför hennes ögon för att betona ordet snabbt.

”Jag vet, men ändå så hade både jag och Vanessa sagt att vi inte ville att något av detta skulle komma ut.”

”Det är väl någon personal på sjukhuset som antagligen vill tjäna extra pengar.” hon himlade med ögonen, låste mobilen och satte sig upp med en glimt i ena ögat.

”Okej, lyssna här nu. Vanessa räddade mitt liv genom att riskera sitt eget. Och det är en VÄLDIGT stor uppoffring, det vet du.”jag nickade bara och lät henne förstsätta att berätta det hon skulle berätta. ”Och jag måste ju tacka henne på något sätt, eller hur?”

”Ja det är klart. Och om inte du gör det så kommer jag på något sätt att tacka henne på.” hon satte upp ena handen mot mig och skakade på huvudet med en uppspelt min.

”Det behövs inte, jag har redan kommit på hur jag ska göra det. Så jag behöver hjälp av dig och Ryan. Och du kommer få äran att ta hand om den största uppgiften.”

Nejmen kommer det redan upp ett nytt kapitel? -.-'

Jag är otroligt ledsen för all den här väntan! Jag är också ledsen att typ hälften av alla mina läsare har lämnat mig pågrund av detta antagligen...

Men nu ska allting förbättras, jag har en dator som jag kan skriva på sålänge tills jag får min skoldator.

Den borde komma i morgon och om inte det så kommer den på Fredag.

3 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL

Stay Tuned! ;)