justindbiebernovells.blogg.se

---

 

 

Jag vaknade nästa morgon av att solen lyste starkt in genom gardinerna som var fördragna för fönstret. Jag satte mig upp och sträckte på armarna. Jag kom genast ihåg att Ryan hade vart här när jag somnade igår kväll, men nu var han puts väck. Jag letade efter min mobil, som låg på nattduksbordet bredvid mig, för att se hur mycket klockan var. Jag hittade istället en liten lapp från Ryan.

 

”Godmorgon, Nessie! Jag var tvungen att åka hem men ville inte väcka dig. Du behövde verkligen sova. Ring mig när du pratat med Justin, okej? Lycka till, allt kommer bli bra när ni pratat. Kram Ryan”

 

Jag skrattade lite åt mitt smeknamn som Ryan antagligen hade kommit på när han skrev lappen. Det lät som ett litet barn. Jag bestämde mig för att ta på mig och sen gå in för att väcka barnen och göra frukost. Jag tänkte att jag kunde prata med Justin efter frukosten eftersom jag inte visste om han hade kommit hem igår eller inte. Jag slängde på mig ett par jeansshorts och ett vitt linne innan jag satte upp håret i en slarvig tofs.

På väg mot huset så hörde jag hur en bil körde upp på uppfarten. Jag sneglade ditåt och såg den svart Range Rover'n. Den hade också ett stort hål vid baksätet där det egentligen skulle finnas en skuggad glasruta. Skammen kom tillbaka igen m,en jag knuffade bort den. Jag var tvungen att vara stark när jag pratade med honom. Jag stannade till där på gången och väntade på att Justin skulle komma till mig. Jag kollade på honom när han hoppade ut ur bilen och låste den. Jag följde honom hela tiden med blicken när han började gå mot huset. Han kolade upp en sekund och såg mig. Våra ögon möttes och han stannade upp. Hela han utstrålade förvirring. Efter några sekunder så började han gå emot mig och jag förberedde mig på det värsta. Tänkte han skälla ut mig nu, för att jag skapade ett sånt drama och för att jag förstörde bilen? Han stannade ungefär en meter framför mig och bara stod där. Jag vågade inte möta hans blick men jag kunde hela tiden känna hur den tittade på mig.

”Förlåt för att jag har skapat ett sånt stort drama. Och förlåt för bilen, jag ska betala skadorna.” jag klarade inte av tystnade mellan oss så jag rabblade ur mig det där två meningarna. Justin sa fortfarande inget så jag var tvungen att kolla om han fortfarande stod kvar. När jag lyfte blicken från marken mötte jag hans direkt. Han kollade bara helt förvirrat på mig.

”Varför gjorde du det, Vanessa? Gjorde jag något mot dig eller vad hände egentligen?” hans röst matchade hans ögon perfekt, förvirrad var den. Jag kände riktigt hur skammen gjorde ont i mig.

”Förlåt, jag visste inte vad jag höll på mig. Och jag kan lova att jag ångrar mig. Förlåt.”

”Men varför, Vanessa? Jag vill veta varför du gjorde det.” tårarna var på väg att komma och jag gjorde allt för att hålla de inne. Jag ryckte lite löst på axlarna.

”Jag vet inte, jag bara gjorde det.” han skakade på huvudet.

”Du vet varför. Det finns en anledning, annars skulle inte Ryan frågat vad jag har gjort mot dig som gjort dig så ledsen. Så berätta nu vad det är.”

”Jag vet inte vad det är, jag...”

”Sluta låtsas som om du inte vet, Vanessa. För jag vet mycket väl att du gör det!” han började låta riktigt irriterad och jag vände bort huvudet från honom. ”Vanessa, jag vill veta vad jag har gjort så att jag kan be om ursäkt men det är lite svårt om jag inte vet vad som har hänt.” jag skakade på huvudet och blundade. Tårarna fick inte komma. Jag skulle inte börja gråta. Jag kände hur Justin tog ett steg närmare mig och vände mitt ansikte mot sig med hjälp av sin hand.

”Snälla, berätta för mig.” han strök mig lite lätt på kinden med tummen och det var då allting brast. Jag flängde bort hans hand och tog ett stort steg tillbaka.

”Detta har hänt!” skrek jag och han kollade chockat på mig. Han verkade inte förstå vad jag pratade om. ”Att du håller på att behandlar mig såhär! Som om jag är din flickvän, eller något! Att du berättar att du har haft känslor för mig ett tag nu, samtidigt som du har en riktigt flickvän som älskar dig! Att när du säger det så bygger du upp ett hopp för mig om att det kanske kunde finnas en liten chans att du skulle välja mig istället för henne!” han skakade oförstående på huvudet.

”Vadå 'bygger upp ett hopp'? Vi är ju bara vänner. Varför skulle jag bygga upp ett hopp?”

”För att jag har känslor för dig också, Justin!” hans ansikte blev helt stelt. Han bara stirrade på mig som om jag var galen. ”Jag tycker om dig också.”

”Nu förstår jag varför du har betett dig lite konstigt det senaste. Varför sa du inte bara det?”

”Jag tänkte göra det. Men tidigare så har mina känslor för andra killar försvunnit direkt när de har sagt att det gillar mig. Jag har varit rädd för att släppa in vem som helst i mitt liv sen Adam. Och jag blev dubbelt så rädd när mina känslor fortfarande var kvar för dig efter att du hade berättat.” Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre och de forsade nerför mina kinder.

”Jag tänkte verkligen berätta det för dig, Justin, igår när du var på väg till Selena. Jag hade samlat mod till mig och tänkte prata med dig. Men du bara dissade mig. Du såg inte ens på mig att det var något viktigt. Du bara bad om att ta det senare för att du skulle 'välja'. Och om du hade varit tillräckligt uppmärksam så hade du sett hur mitt hopp krossades. Hur mitt hjärta krossades. Men du frågade inte ens, du bara stack. Och det gjorde mig pissed off. Så därför kastade jag stenen genom fönstret.”

”Men...” han var verkligen förvånad av att jag hade fått ett sånt utbrott. Mina kinder var alldeles blöta på grund av alla tårar som fortfarande rann. ”Jag visste inte...”

”Men nu vet du. Så nu kan du väl bara skita i allt och låtsas som om du inte ens har blivit kompis med mig. Det blir lättast för oss båda.” och med de orden lämnade jag honom ståendes där. Jag sprang iväg mot min stuga igen.

”Allt kommer bli bra när ni har pratat.” Jovisst, Ryan. Är det det här du kallar bra?

---

Ni var snabba med de där 2 kommentarerna, haha!

3 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL

Stay Tuned! ;)