justindbiebernovells.blogg.se

Några timmar tidigare

Jag satt i min säng och funderade. Under de här 3 dagarna som hade gått sen Justin sa att han hade känslor för mig hade jag inte gjort annat på kvällarna än att fundera. Jag visste inte om jag vågade berätta för honom att jag kände likadant för honom. Tänk så gjorde jag det och han skulle bara dissa Selena för att vara med mig. Hon skulle bli helt förstörd och hon skulle hata mig, vilket jag inte ville att hon skulle göra. Men oddsen för att Justin skulle lämna Selena för min skull var ju noll. Det bästa skulle egentligen varit om jag berättade allt för Justin så att jag slapp gå runt och tänka på det hela tiden. Det bästa hade varit om han hade vetat allting om mina känslor för honom.

Jag ställde mig snabbt upp ur sängen och tog ett djupt andetag. Nu skulle han få veta. Han förtjänade det. Jag gick med bestämda steg ut ur stugan och började gå på gången mot huset. När jag hade kommit ungefär halvvägs så såg jag att Justin kom halvt springande emot mig från huset. Jag tog ett djupt andetag igen och gjorde mig beredd för att säga det. När han var tillräckligt nära så öppnade jag munnen.

”Hej, jag letade precis efter dig. Kan vi prata?” jag hörde själv hur allvarlig jag lät men tänkte att det kanske var bra. Då skulle han lyssna bättre på vad jag sa. Han stannade upp och tittade på mig med en bedjande blick.

”Kan vi inte ta det när jag kommer hem? Snälla.” jag ville inget annat än att ta det där just i den stunden men han kanske skulle åka någon stans och göra något riktigt viktigt. Så jag frågade för att vara säker på att jag inte hejdade honom i något.

”Vart ska du?”

”Jag ska välja!”mitt mod som jag precis hade byggt upp, rasade samman på ett ögonblick. Mitt hjärta slutade att slå, eller i alla fall så kändes det som det. Jag kunde inte göra annat än att se på honom med en tom blick, se på honom när han skrattade till av lycka och sprang till bilen. Han skulle välja Selena. Såklart skulle han välja Selena. Hon var hans flickvän och jag var bara en random tjej som hade haft turen att jobba hos Justin Biebers pappa. Jag var ingenting för Justin jämfört med Selena. Att jag ens hade kunnat tänka tanken att Justin kanske skulle välja mig. Att jag ens hade kunnat bygga upp ett hopp om det.

När jag såg Justins svarta Range Rover backa ut från uppfarten ändrades mina känslor. Jag var inte längre bara förkrossad. Mitt hjärta kände inte längre bara sorg. Jag var arg! Jag var helt förbannad på både mig själv och Justin. Jag var arg på mig själv för att jag hade låtit mig själv tro att det någonsin skulle kunna bli något mellan oss två. Och jag var arg på Justin för att han hade erkänt att han hade känslor för mig, att han hade låtit mig tro att det skulle kunna bli något mellan oss. Han hade inte heller sett på mig att jag blev förkrossad, vilket jag tror att jag var ganska tydlig med. Jag kände ett sånt hat mot honom i just den sekunden att jag inte kunde hindra mig själv från att göra det jag precis tänkte göra.

Jag gick med snabba steg fram mot vägen där Justins bil precis hade backat ut på. Jag böjde mig ner och tog upp en ganska så stor sten från grusgången. Jag kramade om den med min hand och gjorde mig beredd att kasta. Jag siktade mot den svarta bilen och kastade stenen. Jag tog all min ilska, all min sorg, all min kraft och kände hur stenen lämnade min hand och flög mot bilen. Någon sekund senare hörde jag ett högt kras och fönstret till baksätet var borta. I samma ögonblick så kände jag hur jag stelnade till av förskräckelse. Vad gjorde jag precis?! All min ilska försvann, likaså gjorde den förkrossande känslan och ånger bubblade snabbt upp inom mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. I all förtvivlan vände jag snabbt på klacken och sprang iväg mot huset. Jag vet inte om Justin såg mig men jag antog att han gjorde det. När jag hade kommit runt husknuten så lutade jag mig mot väggen och tårarna kom. Hur kunde jag göra så? Hur kunde jag?

♥

Jag tog några minuter på mig för att samla mig. Jag torkade mina tårar och begav mig in för att väcka Jazmyn och Jaxon. De hade sovit alldeles för länge redan. Hela dagen så kunde jag inte sluta att skämmas för det jag hade gjort tidigare på dagen. Om och om igen så spelades händelsen upp framför mina ögon och jag fick riktigt kämpa för att inte tårarna skulle komma igen. De två små hade som tur var inte märkt att något var konstigt med mig och det frågade inte heller var Justin var. Vilket var väldigt skönt för om de hade gjort det så tror jag inte jag hade kunnat hålla tillbaka tårarna som hela tiden brände bakom ögonlocken. När klockan blev runt halv åtta på kvällen så ville varken Jazmyn eller Jaxon gå och lägga sig så jag satte på Lejonkungen och bäddade ner oss alla tre i soffan.

Efter ungefär halva filmen så hade Jaxon somnat och Jazmyn låg med huvudet i mitt knä och gäspade stort.

”Ska vi gå och sova, Jazmyn?” hon nickade bara så jag tog kontrollen från bordet och tryckte på stop för att sen ställa mig upp och bära upp Jaxon i min famn. Jazmyn hasade sakta efter mig in i deras rum och kröp in under täcket så fort hon la sitt huvud på kudden så somnade hon. Jag la ner Jaxon i hans säng och gav honom en puss på pannan. Jag gav också Jazmyn än och sen gick jag och stängde av TV:n och plockade i ordning i soffan. Jag gick tillbaka till min stuga och det var först då som jag kände hur trött jag var. Jag la mig ner på sängen med alla mina kläder på, till och med skorna och kände hur jag bara ville somna. Men när det var helt tyst och jag började varva ner så kände jag hur all min ånger började komma tillbaka. För ett tag så hade jag nästan glömt av det jag hade gjort mot Justins bil men nu kom allting tillbaka till mig. Jag kunde fortfarande inte förstå att jag gjorde det. Justin måste ha tyckt jag var helt knäpp som gjorde sönder hans fönsterruta helt utan en anledning. Fast jag hade ju en anledning ändå; han hade sårat mig, fast ändå inte. Han hade gjort mig arg, fast ändå inte. Jag blev riktigt förvirrad i mina tankar och hörde inte att det knackade på min dörr.

Ryan steg in och det var då jag väcktes ur mina tankar.

”Hey, Vanessa. Vet du var Justin är?” tanken på att Justin just nu var med Selena, och gjorde vem vet vad, fick mig att nästan börja gråta igen. Men jag höll inne mina tårar och harklade mig.

”Han är hos Selena.”

”Men vad bra att han hörde av sig då. Vi skulle hänga ikväll men han har ändrat sina planer, apparently.” Ryan såg lite irriterad ut när han sa det och gjorde en liten grimas.

”Han skulle välja, så han åkte till henne direkt.” min röst höll inte genom allt och på den sista meningen så hörde till och med hur jag darrade på rösten. Ryans ansiktsuttryck ändrades från irriterat till oroligt. Han tittade på mig och såg antagligen att jag hade tårar i ögonen för han skyndade sig fram till mig och kramade om mig. Jag kände hur jag inte orkade hålla inne mina känslor längre så jag lät allt komma ut på en gång, vilket resulterade i att jag grät stora floder.

”Vad har hänt?”jag skakade bara på huvudet. ”Kom igen, du vet att du kan berätta för mig.”

”Den dagen då Selena kom och sa att Justin var tvungen att välja mellan mig och henne så sårade han ju mig, du vet. Och sen kom han till mig för att be om ursäkt och vi pratade lite om hur han skulle göra. Och då...” jag tvekade lite. Skulle jag berätta för Ryan, Justins bästa vän, utan att Justin visste om det.

”Vadå? Vad hände, Vanessa?” han drog sig ifrån mig lite för att kunna kolla på när. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att berätta.

”Han sa att han hade känslor för mig. Och sanningen är den att jag har det för honom också. Enda sen jag lärde känna honom så har det alltid funnits något där som gjort att jag gillat honom. Och bara för att han sa det till mig så fick jag panik och vågade inte säga att jag kände likadant.”

”Varför fick du panik?” Ryan såg helt förvirrad ut. Antagligen var han det för det Justin hade sagt till mig och för att han inte hade berättat detta för honom. Jag berättade allt det där om att jag var rädd att släppa in killar i mitt liv bara sådär, fast dock berättade jag inte anledningen. Men han förstod mig i alla fall. ”Men varför är du så ledsen nu då? Det har väl inte hänt något mer sen dess?” Jag berättade allt för honom; hur jag hade bestämt mig för att berätta för Justin, hur han bara hade skitit i mig när jag ville prata med honom om det, och hur han bara hade stuckit utan att fråga om jag var okej med hans beslut, att jag inte blev sårad av det.

Ryan var så förbannad på Justin vid det laget att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han kunde inte förstå hur Justin kunde vara så okänslig. Även om han inte visste om att jag tyckte om honom så borde han ändå ha förstått att jag hade ett litet hopp om att han kanske skulle välja mig istället för Selena. Jag var ju en Belieber och det skulle vara varje Beliebers dröm att bli vald av Justin Bieber. Ryan försökte SMS:a Justin flera gånger. Och han blev bara ännu argare när Justin inte svarade på ett enda utav dem.

”Jag lovar att jag ska strypa honom när jag ser honom...” mumlade Ryan för sig själv. Mina tårar hade slutat att rinna för ett tag sen så nu satt jag bara och tittade på när Ryan gick fram och tillbaka i rummet och knappade på sin iPhone. Han gav tillslut upp med att få tag på honom genom SMS efter ungefär 45 minuter så han ringde upp honom och satte mobilen mot örat.

”Vad vill du Ryan?” jag hörde Justins irriterade röst, även om Ryan inte hade på högtalaren så kunde jag höra honom klart och tydligt. ”Kan jag inte få tillbringa lite tid med min flickvän utan att du ska...”

”Vad fan är det med dig, Justin? Är det så svårt att prata med mig i några sekunder? För det första: Tack för att du hör av dig när du ändrar dina planer. Okej, jag respekterar att du vill vara med Selena när ni precis har bråkat men du kan ju i alla fall höra av dig.

Och för det andra: Hur kan du vara så dum i huvudet?”

”Vad har jag gjort? Jag har ingen aning om vad du pratar om Ryan!” precis som jag tänkte så visste inte Justin något utav det här. Han visste inte hur jag kände när han bara stack till Selena, varför jag hade kastat stenen.

”Seriöst? Det du sa till Vanessa härom dagen?” det högg till i bröstet när Ryan nämnde mitt namn. Jag kände hur min skam kom tillbaka och jag ville bara sjunka genom golvet. Hur kunde jag vara så korkad egentligen? Varför skulle jag skämma ut mig sådär? ”Och att du bara lämnade henne innan utan att fråga hur hon tog det att du valde Selena? Varför, Justin? Så jävla korkat av dig. Hon har seriöst gråtit non-stop här. Du borde komma hem och be om ursäkt, eller i alla fall förklara dig.”

”Och sen när blev du så himla bra kompis med Vanessa, ha? Kan jag snälla få vara med Selena nu! Jag tar hand om det där när jag kommer hem istället.” jag hörde hur det klickade till i luren och Justin la på. Jag trodde Ryan skulle sprängas av ilska. Hans ansikte var alldeles rött och han kastade mobilen så hårt han kunde i sängen. Den studsade in i vägen och sen vidare ner på golvet.

”Han kunde i alla fall pratat med mig. Han är riktigt respektlös när han gör sådär mot mig, och så som han beter sig mot dig.”

”Ryan, ta det lugnt. Om han säger att han tar hand om det när han kommer hem så gör han det. Du kan åka hem så ringer jag när detta har löst sig, okej?” Ryan tog ett djupt andetag och nickade sakta.

”Jag antar han gör det. Men jag stannar i alla fall här en stund till.”

Jag lät honom stanna och vi låg i sängen, han med armen om mig och jag med huvudet på hans bröst. Jag var verkligen helt slut efter dagen och jag somnade ganska snart. Där i Ryans armar så kände jag mig trygg. Han var min vän och jag visste att han skulle skydda mig mot allt ont, även om vi inte känt varandra länge så var han som en barndomsvän för mig. Och jag tror jag var detsamma för honom.

Min dator har laggat som fan idag, men jag fick det äntligen att funka!

Hade tänkt börja med en limit på varje kapitel; för att få nästa kapitel så måsteni kommentera ett visst antal kommentarer, okej? :)

2 KOMMENTARER TILL NÄSTA

Börjar lite smått bara, haha.

Stay Tuned! ;)