justindbiebernovells.blogg.se

Taxin stannade i kanten av en skog och jag betalade chauffören och hoppade ut. Klockan var nästan 10 nu och när jag tittade runt omkring mig så såg jag inget annat än vägen som var omringad av endast skog. Selena fanns inte i närheten. Jag tittade in i skogen för att se om hon kanske stod gömd bakom ett träd eller något men det enda jag såg var en vit lapp som satt fast på en gren. Jag plockade ner lappen och vecklade upp den. Jag kände igen Selenas handstil och skummade snabbt igenom meddelandet. Jag skulle tydligen följa stigen tills jag kom fram till klipporna, där hon väntade på mig. Jag vek ihop lappen igen och stoppade den i fickan medan jag började följa stigen rakt in i den alldeles svarta skogen.

Jag hade gått ett tag och kunde nu se hur allt började bli ljusare. Jag kunde också höra vågor som slog mot sten och när jag tog några steg till så hamnade jag på några klippor, några meter över vattnet.

”Du hittade.” jag hoppade till och bände mig om. Där stod Selena och hon såg verkligen inte ut som sig själv. Hon hade inget smink på sig och håret hängde trassligt över hennes axlar. Det såg ut som om hon inte hade sovit på länge. Det tog ett tag innan jag kunde svara henne. Hennes ögon skrämde livet ur mig. Jag hade aldrig förr sett dem utstråla sån tomhet.

”J-ja. Det var inte så svårt. Var är vi?”

”Ungefär 3 kilometer söder om Stratford.” jag nickade och la det på minnet. Det kanske behövdes. Selena blickade ut över vattnet och det gjorde jag med. Himlen var täckt av mörka moln och det verkade som om det skulle börja regna när som helt. Vinden hade börjat blåsa stark och den tog tag i både mitt och Selenas hår. Båda vi två stod där och tittade ut på utsikten utan att säga något. Men efter ett tag så var Selena den som bröt tystnade.

”Det var här som Justin för första gången sa att han älskade mig.” jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade fortfarande ingen aning om ifall Selena var sur på mig eller om hon bara var ledsen över att hennes och Justins förhållande hade tagit slut. ”Jag bad dig komma hit så att vi skulle kunna prata ostört.” Hennes röst darrade lite och jag var tvungen att vända mig mot henne. Jag blev förvånad när jag såg hur hennes ögon tårades och underläppen började darra. Hon vände sig mot mig och mötte min blick.

”Jag älskar honom, Vanessa, men jag var tvungen.” hennes röst höll inte längre och hon kunde inte heller kämpa emot tårarna. Hon slängde armarna om min hals och först stelnade jag till för jag trodde hon skulle attackera mig eller något. Men när jag märkte att allt hon ville ha var lite stöd från sin tjejkompis så jag kramade henne tillbaka medan hon grät ut mot min axel. ”Jag var verkligen tvungen att bryta vårt förhållande.”

Vi stod sådär ett tag utan att säga något. Hon fick gråta ut medan jag stod och strök henne lugnande över ryggen. När hon inte hade några tårar kvar så backade hon och gav ifrån sig ett glädjelöst skratt.

”Men herregud, jag kan inte gråta över det här egentligen.”

”Varför inte? Du kan väl vara lika ledsen även om det var du som beslutade det här.” jag var försiktig med att inte nämna Justins namn i fall det var en känslig punkt för henne.

”Du vet inte ens varför jag gjorde det, eller hur?” jag skakade sakta på huvudet och hon tog ett djupt andetag.

♥

Efter ungefär en halvtimme så hade hon pratat om varför hon tog detta beslutet. Hon berättade att hon visste att Justin hade sagt till mig att han hade känslor för mig och allt det där. Och även om hon verkade berätta allt så var hon fortfarande inte klar efter den halvtimmen. Jag tittade på mitt armbandsur som visade 20 i 11. Om 20 minuter så måste jag höra av mig till Ryan,om hans ens har hittat lappen så att säga. Jag följde hela tiden Selena med blicken där hon gick över klipporna fram och tillbaka. Nedanför oss så kunde man höra hur vågorna slog ännu hårdare mot klippväggen. Det var på väg att börja regna också eftersom det föll några droppar i mitt ansikte. Några sekunder senare så började det dugga lite smått men varken jag och Selena gav något tecken på att vi kanske borde ta skydd.

”Alltså, han skulle aldrig kunna bli lycklig om vi hade fortsatt att vara tillsammans.”

”Det är klart han hade varit. Jelena for ever, right?” hon suckade och viftade med armarna.

”Jo kanske det, men inte 100%, förstår du vad jag menar?”

”Ärligt talat så... nej det gör jag inte?”

”Men,har du inte lyssnat på ett ord av vad jag har sagt? Jag har ju förklarat det minst 100...” allt hände i ett ögonblick på några få sekunder. Selena trampade på en lös sten och snubblade till. Hon staplade några steg bakåt för att återfå balansen. Precis innan det värsta hände så såg jag det och tog några snabba steg mot henne för att hindra henne från att ta ett enda steg till och hamna utanför klippkanten. Men jag var för långsam. Ett enda pytte steg och hela världen vändes upp och ner.

”Selena, nej!” ingenting kunde rädda henne nu. Selena föll i något som kändes som i slow motion och hennes röst som skrek ringde i mina öron långt efter att det hade slutat. Jag kastade mig mot kanten och var bara någon ynka centimeter från att få tag i hennes hand men det hjälpte inte. Jag såg hur hon föll rakt ner i vattnet. Jag hann möta hennes blick innan hon slog i vatten ytan och det var den mest fasansfulla blicken jag någonsin sett. Jag trodde inte att det var sant. Ett stort plask hördes när Selena träffade. Jag var helt handlingsförlamad. Jag kunde inte röra mig en millimeter från platsen. Det var inte förrän hennes kropp hade försvunnit under ytan som jag kunde ta mig upp på fötter.

Jag måste ta mig ner, jag måste rädda henne! Var tanken som fanns i mitt huvud. Jag hittade snabbt en väg ner. Det var dock svårt men det var den enda vägen ner som fanns i närheten. Medan jag sprang så fort jag kunde ner mot vattnet och sicksackade mellan träden så fiskade jag snabbt upp min iPhone från fickan och slog in tre siffror: 911!

”Larmcentralen, vad är din nödsituation.?” en kvinnas röst svarade och hon hann nästan inte prata klart innan jag började halvt skrikande berätta situationen.

”Min kompis halkade och ramlade nerför några klippor rakt ner i vattnet. Hon har sjunkit och jag tror hon är medvetslös.”

”Jag skickar en ambulans. Vart är du?” för ett ögonblick så trodde jag att det var kört. Jag visste inte vart jag var! Damn it! Tänkte jag. Men plötsligt så kom jag ihåg vad Selena hade sagt.

”3 kilometer söder om Stratford vid några klippor.” jag hade nu kommit ner till vattnet och försökte hitta något tecken på att Selena var okej. Allt jag såg var hur vågorna slog ännu högre mot klippväggen och vattnet sprutade överallt. Utan att jag hade märkt det så hade regnet nu börjat ösa ner och sikten blev sämre. Jag kisade mot platsen där Selena hade landat och när vattnet drog sig tillbaka en bit såg jag något som jag hade hoppats på inte skulle finnas där. Massa stora och vassa stenar.

”Shit!” jag tryckte bort samtalet med Larmcentralen och började sparka av mig mina converse och slita av mig skinnjackan. Mobilen slängde jag på jackan och tog sen ett språng mot vattnet och dök i.

Jag möttes av en hemsk, isande känsla när det kalla vattnet träffade mig men jag var tvungen att strunta i det. Det var bara en sak som fanns i mina tankar: Rädda Selena!

Jag simmade fram till stället där Selena ungefär hade hamnat och tog ett djupt andetag innan jag dök under vattnet. Jag kollade runt på botten men kunde inte se annat än stenar. Vågorna och tillbakaströmmarna gjorde det svårare att hålla sig på samma plats och jag fick verkligen kämpa för att behålla kontrollen över min kropp. Luften började ta slut i mina lungor och jag tog mig snabbt upp till ytan igen för att ta ännu ett djupt andetag och dyka ner igen. Denna gången så dök jag längre ner där strömmen inte var lika stark. Jag tittade bland stenarna så gott det gick men kunde inte hitta något annat än ännu mer och mindre stenar. Precis närjag skulle simma upp till ytan igen så såg jag något någon meter längre bort. Jag fokuserade blicken ännu mer och såg sen konturen av en arm. Selena!

♥

”Selena, snälla vakna!” jag hade fått upp henne ur vattnet efter ganska mycket kämpande och hade nu lagt henne ner på den blöta marken. Hela hennes kropp var full med skrapsår och blåmärken hade redan börjat synas. Men inget var värre än ansiktet som var fullt med blod som rann från pannan, läppen och näsan. Jag började letade efter en puls och hittade tillslut en. Jag kände också på hennes bröstkorg och märkte att den inte rörde sig. Hon fick ingen luft!

Jag lutade bak hennes huvud en bit för att fria luftvägarna lite och började sen göra mu-mot-munmetoden. Det tog några försök innan det började välla ut massa vatten från Selenas mun och hon kunde andas igen. Även om hon andades så var det inte direkt regelbundet och hon var fortfarande medvetslös. Jag kunde känna hur lättnade sköljde över mig när hon i alla fall inte var död och jag andades ut lite. Man kunde höra hennes rosslande andetag hela tiden men de var fortfarande oregelbundna.

”Kom igen Selena! Du klarar det här! Hjälpen kommer snart.” ambulansen hade fortfarande inte kommit än och jag kände hur min ilska bubblade upp inom mig. Vart fan varde? Jag kollade då och då hennes puls. Den var svag men den fanns ändå. När det var dags att kolla den igen så satte jag pek- och långfinger mot hennes handled och väntade efter pulsen. Jag slutade andas när jag märkte att den inte fanns där. Jag tryckte istället mitt vänstra öra mot hennes hjärta och till min lättnad så hörde jag dem. Men det var väldigt nära att hjärtat också skulle lägga av när som helst. För varje sekund så blev pulsen svagare.

”Nej, nej, nej!” jag fick helt och hållet panik och visste inte vad jag skulle göra. ”Dö inte. Selena!”

Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken när jag började inse att jag inget kunde göra. Det var redan försent.

”Snälla dö inte!” jag satt ner bredvid henne och bara grät. Jag kände hur mitt hjärta höll på att sprängas och jag kunde inte få någon luft. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte skrika eller något, jag bara grät och kände smärtan i bröstet. Jag var helt meningslös, mitt liv var meningslöst. Allt var mitt fel!

Jag satt där på marken bredvid Selena i något som kändes som flera timmar. Jag hade ingen tidsuppfattning alls. Regnet öste fortfarande ner över oss. Jag kunde inte tänka klart. Allt jag kunde se var hur Selena sakta föll neråt och mötte min blick. Hur hennes ögon ropade efter hjälp. Och jag kunde inte göra något åt det. Den bilden spelades om och om igen upp i mitt huvud och det höll på att ta kål på mig.

Mitt upp i allting så hörde jag röster. Två mansröster som ropade på någon. Jag tittade upp mot klipporna där jag och Selena hade stått för ett tag sen och såg konturerna av två människor.

Hjälpen var här. Men de kom alldeles för sent.