justindbiebernovells.blogg.se

Jag hade gett upp. Jag orkade inte med att Justin inte ville prata med mig, att han inte rörde ett finger ens. I två hela dagar hade jag försökt få honom att säga något, försökt få honom att reagera. Men nej, så lätt var det tydligen inte. Jag vet att han var sårad och helt förkrossad, men varken han eller jag och Vanessa kunde göra något åt det som hände. Han var tvungen att släppa taget om Selena och gå vidare i sitt liv. Det fanns massor med tjejer ute i världen som skulle kunna döda för att ens få se honom i verkligheten. Han skulle lätt hitta en ny tjej som han kommer gifta sig med och bilda familj tillsammans med.

Jag var på väg till Vanessas stuga medan jag tänkte på allt det där. Hon hade försökt få tag på Selena men hade inte lyckats. Båda vi två behövde ta en paus från det här en stund. Jag knackade lätt på dörren till stugan innan jag klev in.

”Jag behöver verkligen en...” när jag kom innanför dörren så märkte jag att det var helt tomt där inne. ”Hallå, Vanessa?” jag kikade in på badrummet men där var det också tomt. Senast jag såg henne så var hon här inne. Och det var för inte alls längesen. Någon timma kanske.

Jag slängde mig i sängen och andades ut. Hon kanske bara var ute och gick eller något. Jag bestämde mig för att vänta på henne här. Och medan jag väntade så kunde jag underhålla mig själv med något. Jag satte mig upp och började titta igenom alla Vanessas saker som hon hade på nattduksbordet. Jag studerade varje sak en stund innan jag gick vidare till nästa.

Efter 10 minuter så hade jag tittat igenom allt två gånger och var uttråkad igen. Jag tittade runt i rummet och min blick fastnade på en lapp som låg på golvet. Jag plockade upp den och det stod ”RYAN” på den med en fin handstil.

Ryan!

Selena ringde och bad mig komma till ett ställe för att prata. Har åkt till henne. Hon lät väldigt allvarlig och arg på mig och jag blev rädd.

Om jag inte är hemma vid 11 och inte har hört av mig så har det hänt något, okej?

Love, Nessie

Jag fiskade snabbt upp min mobil ur jeansfickan och tittade på klockan.

”Fan!” klockan var redan halv tolv och hon hade varken kommit hem eller hört av sig. Jag fick panik och blev genast sur på mig själv som hade suttit och slösat tid istället för att hitta lappen. Jag började genast att ringa upp Nessies nummer. Det gick några signaler innan någon svarade.

”Åh tack gode gud, Nessie! Är du okej?” jag andades ut och blev väldigt lättad att hon svarade.

”Det här numret kan inte nås just nu. Försök igen eller lämna ett meddelande efter pipet. Piiiip!” jag blev genast orolig igen och försökte ringa henne om och om igen. Samma sak hände varje gång. Oh God! Vem vet vad som kan ha hänt! Hon kanske är skadad. Vad som helst kan ju ha hänt. Om jag hade vetat vart hon skulle så hade jag åkt dit direkt men inte en enda ledtråd stod skrivet i hennes meddelande. Jag testade att ringa en gång till.

”Kom igen, Nessie. Svara nu då!” signalerna gick fram och det tog längre tid innan någon svarade. Fast även denna gången hände samma sak. Jag slängde förbannat mobilen i golvet och la ansiktet i händerna. Jag höll på att bryta ihop. Hon måste svara, hon måste. Hon måste vara okej.

♥

Klockan blev 12 och jag hade fortfarande inte fått tag i henne. Jag testade att ringa till Selena också men inte ens hon svarade. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök och svarade hon inte då så skulle jag köra och leta efter henne. Signalerna gick fram och jag höll andan. 3 signaler, 5, 10.

”Ryan!” jag kände hur lättnaden sköljde över mig och jag kunde äntligen andas igen.

”Nessie, jag har försökt ringa i en halvtimma nu. Var är du?”

”Jag är på sjukhuset.”

Jag låg i min säng och stirrade upp i taket, på samma fläck jag hade stirrat på i två hela dagar nu. Jag kände mig så tom. Utan Selena var jag ingenting. Jag trodde att det skulle vara vi för evigt. Att hon gjorde slut kom som världens överraskning. Jag kunde inte ana att detta skulle hända.

Jag låg och tänkte på det där och försökte lista ut varför hon inte ens ville ge mig en chans att förbättra mig när dörren smälldes upp. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i sittande position och möttes av Ryans helt förfärade blick. Hans ögon utstrålade rädsla och oro.

”Vi måste till sjukhuset direkt!” jag kollade undrande på honom. Varför det? Jag var inte sjuk, och inte han heller för den delen.

”Det är Selena!” mitt hjärta stannade. Selena!

 Sjukhuset? Vad här hänt med Selena?

Hade tänkt att starta en tävling där man kan vinna att bli en av käraktärerna i novellen. Vad säger ni om det? Skriv era åsikter i en kommentar här nere. :D

7 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL

Stay Tuned! ;)