justindbiebernovells.blogg.se

Jag tryckte snabbt ner alla våra saker i väskorna och tog de på min högra axel medan jag lyfte Vanessas ena arm över min andra så att hon kunde stödja sig på mig när hon staplade fram på sina svaga ben bort mot min svarta Range Rover. Jag öppnade passagerardörren och hjälpte Vanessa in och satte sen på henne bältet innan jag slängde in väskorna i bagaget. Jag skyndade mig in i förarsätet och körde snabbt ut från parkeringen. Hela vägen hem försökte jag hålla lugnet vilket var väldigt svårt eftersom Vanessa satt och skakade och stirrade rakt fram utan att blinka en enda gång. Jag sa lugnande ord till henne men hon verkade inte höra dem.

                                                                        ♥

När jag väl körde upp på infarten så hann jag knappt parkera innan jag flängde upp bil dörren. Vid det här laget hade Vanessa kommit in i världens chocktillstånd och hennes kinder var randiga av tårar som strömmade ner samtidigt som hon skakade hur mycket som helst. Hon hade inte sagt något men jag förstod att något dåligt måste ha hänt henne tidigare i livet. När jag hade lyckats få in henne i huset hade jag smitit förbi Jazzy och Jaxon som satt och lekte ute på altanen, de hade bara gjord saken värre med alla deras frågor om vad som hade hänt med Vanessa. Jag tog henne in på mitt rum och stängde dörren. Jag satte mig ner i sängen och drog in henne i min famn. Hon skakade så mycket att det var svårt att hålla henne still.

”Vanessa! Du måste lugna ner dig!” jag kände hur hon sakta började sluta skaka. Jag väntade tills hon var nästan helt stilla och drog mig sen ifrån henne en bit så att jag kunde se hennes ansikte. Jag la mina händer på hennes kinder och torkade bort hennes tårar. ”Vanessa, gumman, vad har hänt?”

”Det vet du! Vi blev omringade!” hon försökte låta arg men det gick inte igenom eftersom hon snyftade oavbrutet.

”Det var inte det jag menade. Har det hänt något för längesen? Som gjorde att du reagerade såhär?” hon stängde sina ögon och skakade på huvudet.

”Jag kan inte berätta... Jag har aldrig berättat det för någon innan.” viskade hon och tårarna började sakta rinna igen.

”Kom igen Vanessa. Du kommer må bättre när du har sagt det! Tro mig.” hon tog ett djupt andetag och mötte sen min blick. Jag såg i hennes ögon att hon var sårad, att hon mådde skit.

”För ungefär 3 år sen, när jag var 14, så var jag tillsammans med en kille. Han hette Adam och han var 16 år då. Vi hade varit tillsammans i typ 1 månad och en kväll skulle jag vara med honom och hans gäng. Vi satt i en park och snackade. Alla killarna hade på något sätt fixat sprit så de drack medan jag bara satt bredvid och tittade på. När det började bli riktigt sent så var vi ensamma där i parken och killarna var as packade. Jag började känna mig obekväm i deras sällskap så jag sa att jag skulle gå hem. När jag ställde mig upp för att gå hemåt så drog Adam ner mig i sitt knä och började tafsa på mig. Jag hade slagit bort hans händer och börjat skynda mig därifrån. Men hela gänget följde efter mig och hann snabbt ikapp mig. Det började omringa mig för att jag inte skulle ta mig någon stans och det var då allt det hemska började.” Vanessa tog en paus och hennes röst började darra på det sista. Hon fortsatte att berätta vad killarna hade gjort mot henne. Hur det hade börjat slå henne i ansiktet och sedan fått ner henne på marken och sparkat henne i magen, ansiktet och bakhuvudet. Hon berättade sen att hon sen dess alltid har haft fobi för mycket människor, speciellt när det var helt knökfullt.

Jag gav henne en stor och varm kram när hon var klar, och hennes röst hade nästan inte burit det sista och hon satt nu med huvudet i händerna och grät för fullt. Jag visste inte vad jag skulle säga till henne som skulle få henne att må bättre. Jag ville verkligen göra något men kom inte på något alls. Jag tittade runt i rummet och min blick fastnade på min gitarr som stod intill andra väggen. Jag släppte Vanessa som snabbt borrade ner sitt ansikte i min kudde. Jag satte mig på en stol bredvid sängen med gitarren i min famn. Jag började knäppa lite på den och började sen spela melodin till Be Alright.

”Across the ocean, across the sea, startin' to forget the way you looked atme now. Over the mountains, across the sky, need to see your face and need to look in your eyes. Through the storm and through the clouds, bumps on the road and upside down now. I know it's hard baby to sleep at night.Don't you worry, 'cause everything's gonna' be alright, ai-ai-aight...” Vanessa lyfte sakta upp sitt huvud medan jag fortsatte sjunga.

När jag spelade de sista tonerna så hade hon till och med slutat att gråta. Jag la undan gitarren och la mig ner bredvid Vanessa, som kramade om mig och log.

”Du är en bra vän, Justin. Tack så mycket.” jag bara log och sa ingenting. ”Jag är så glad att vi har blivit så här bra kompisar.”

”Mm, jag med. Det är något som kommer vara utav det bästa med hela sommaren!” vi låg tysta och lyssnade på varandras andetag. Efter ett tag så hörde jag hur Vanessa började andas tyngre och hur hon slappnade av i hela kroppen. Jag lät henne somna i min säng eftersom hon antagligen var helt utmattad efter allt som hade hänt under dagen. Jag tittade på hennes avslappnade ansikte och log. Jag tyckte verkligen om henne.Hon var en härlig person som nästan alltid var glad och som hade världens bästa personlighet. Jag kunde inte låta bli att känna andra känslor för henne. Känslor som gjorde att jag ibland kunde gilla henne mer än som bara en kompis. Men jag hade som sagt, Selena och jag älskade henne mer än allt annat. Hon var mitt allt.

Ett litet mellan kapitel såhär. Förlåt för den sämsta uppdateringen men jag har varit så stressad när det gällde att få biljetter till Justins konsert och sen så har jag vart med kompisar. Jag har ju ett liv utanför bloggen också, you know! ;)

Här har ni i alla fall Chapter 5! Hoppas ni gillar't

Stay Tuned! ;)