justindbiebernovells.blogg.se

 

Jag och Ryan sköt upp dörrarna till sjukhuset och sprang fram till receptionen. Det hade inte tagit lång tid för mig att flyga upp ur sängen och i farten slita åt mig mina bilnycklar för att sen köra så snabbt jag kunde till sjukhuset. Det var ju Selena det gällde och det var illa.

”Selena Gomez?” kvinnan som satt där tittade upp från sina papper och såg förvånad ut när hon såg mig.

”Är inte du..”

”Jo, jag är Justin Bieber. Säg nu var hon är!” jag brukade inte vara såhär otrevlig men jag ville bara veta hur det var med henne och jag hade inte tid med något strunt prat. Kvinnan fattade vinken och bläddrade lite i sin dator innan hon vände sig mot oss igen.

”Hon är i rum 107.” jag tackade och Ryan var mig hack i hälarna när jag började springa i riktningen som kvinnan hade pekat åt. Medan jag sprang så snabbt jag kunde så läste jag på varje liten skylt bredvid alla dörrar. 98, 99,100, 101, 102. Jag tittade snabbt framåt för att se så jag inte sprang på någon och såg hur Vanessa satt lite längre fram i en stol och med ansiktet i händerna.

”Vanessa!” det var Ryan som ropade och han hade antagligen sett henne samtidigt som jag. Hon tittade mot oss och ställde sig snabbt upp. Hennes ansikte var likblekt och hon var alldeles dyngsur och smutsig. Jag sprang fram till henne och drog in henne i min famn. Efter ett tag så släppte jag henne och det var Ryans tur att göra likadant. Han smekte henne över håret och hyschade henne eftersom hon nu snyftade högt och tydligt.

”Jag gjorde allt, men inget hjälpte. Jag kunde inte rädda henne.” Ryan tystade henne och fortsatte att smeka henne långsamt över håret. Jag väntade otåligt på att Vanessa skulle lugna ner sig lite men det verkade hon aldrig göra. Jag orkade tillslut inte vänta längre utan var tvungen att veta.

”Vad hände Vanessa?”hon drog sig ifrån Ryan och torkade bort tårarna. Hon snörvlade till en gång och började sen förklara.

”Hon pratade och sen halkade hon. Och jag försökte ta tag i henne, jag försökte verkligen, men det var försent och...” hon bara babblade på och jag förstod ingenting.

”Vanessa. Vanessa!” Ryan lyckades få hennes uppmärksam het och hon fokuserade blicken på honom. ”Du är i chock just nu. Ta ett djupt andetag och förklara så att vi förstår.” hon gjorde som han sa och började sen om från början.

”Vi stod och pratade och sen snubblade hon på en lös sten och innan jag han få tag på henne så föll hon. Rakt ner i vattnet bland massa stenar. Och jag ringde ambulans och sprang ner för att rädda henne. När jag fått upp henne ur vattnet så andades hon inte så jag gjorde mun-mot-mun och det hjälpte ett tag. Men sen började hennes puls försvinna och... åh, jag kunde inte rädda henne!” hon brast i tårar igen.

”Varifrån föll hon? Vanessa, vart var ni?” jag hade inte kunnat höra att hon sa vart de var i sin förklaring och hon tittade på mig med en allvarlig blick.

”På klipporna.” mitt hjärta stannade. Klipporna! Där jag för första gången hade sagt till Selena att jag älskade henne! Jag drog in Vanessa i en kram igen och hon kramade mig hårt tillbaka. Varför skulle det hända just där?

 

♥

Efter att Vanessa hade lugnat ner sig så berättade hon att Selena var inne på operation. När de kom fram till sjukhuset så var det knappt att hon levde. Vi satt på varsin stol i minst 1 timme och väntade. Varje gång det kom en doktor eller sköterska så hoppades vi på att de hade information om Selena men varje gång så gav de oss ett leende och gick förbi. Tillslut så kom det en äldre man med grått hår och glasögon emot oss och ännu än gång så hoppades vi på information. Denna gången hade vi tur. Doktorn presenterade sig som Dr Andersen och berättade att Selena mådde bra, hon hade fått sy 10 stygn i pannan och hade svårt med andningen men annars så hade hon klarat sig med endast skrapsår och blåmärken.

”Vanessa, om du inte hade fått ut allt vatten och fått igång andningen så hade det inte gått att rädda henne. Otroligt bra jobbat. Du är en hjälte!” Vanessa log ett halvhjärtat leende men jag kunde se på henne att hon inte kände sig som en. Dr Andersen försvann och efter ytterligare 2 timmars väntan så kom det ut en sköterska ur rum 107 och stängde dörren efter sig.

”Hon har vaknat nu om ni vill träffa henne. Men ta det försiktigt!” Vanessa var snabbt uppe på benen och skyndade sig in till Selena. Ryan följde efter henne i något saktare fart,men jag satt kvar. Selena ville antagligen inte ha mig där inne. Senast vi pratade verkade hon göra det tydligt att hon inte ville se mig igen. Jag bestämde mig för att bara sitta utanför rummet och vänta på Ryan och Vanessa.

♥

 

En halvtimme senare hade jag fått nog. Jag kunde inte bara sitta där och vänta. Jag var tvungen att se med egna ögon att Selena var okej. Jag ställde mig sakta upp och öppnade dörren. Jag såg massa apparater som pep och en monitor som visade Selenas hjärtslag. Jag såg Ryan stå upp bakom Vanessa som satt ner i en stol. Och där låg Selena. Det gjorde ont i mig när jag såg hur svag hon såg ut att vara, med blekt ansikte och ett stort plåster i pannan som antagligen skulle skydda stygnen. När dörren slog igen med en tyst liten duns så vände sig Ryan och Vanessa om. De utbytte en blick när de såg mig och Ryan gav Vanessa en diskret nick.

”Jag är hungrig, ska nog hitta något att äta. Ryan?”

”Ohja, samma här. Vrålhungrig!” de skyndade sig ut och lämnade mig och Selena ensamma. Det där var världens lamaste och sämsta ursäkt någonsin.

Jag tittade på Selena som hade vänt huvudet bort från mig. Jag kände hur det stack till i hjärtat när hon gjorde det och jag började ångra att jag hade gått in i alla fall.

”Hur mår du?” hon svarade inte och tittade fortfarande bort. ”Jag är glad att du lever.” hon reagerade inte på det heller och jag suckade. ”Förlåt, jag skulle inte ha kommit. Du vill antagligen inte ha mig här. Och förlåt för att jag har varit ett svin.” jag började gå mot dörren igen.

”Justin!” jag frös fast när jag hörde hennes tunna och krassliga röst. Det gjorde än en gång ont i mig och jag vände mig om. ”Det är jag som ska säga förlåt för att jag sårade dig. Och du var absolut inte ett svin.” hon försökte sig på ett leende men det slutade i en grimas i stället. Jag skrattade lite smått åt henne och satte mig sen ner i stolen bredvid hennes säng.

”Du vill antagligen veta varför jag bestämde mig för det här?” jag nickade bara och lät henne berätta utan att avbryta.

Selena berättade att vårt förhållande hade, det sista, mer varit som en vänskap. Även om alla kyssarna och ”jag älskar dig” fanns så var det bara en vänskap. Och att Vanessa kom in i bilden som min vän var inget som påverkade det här. Det var efter att Vanessa hade erkänt att hon hade känslor för mig som saker och ting blev annorlunda. Selena berättade att hon började efter det att märka att jag kände något för henne med, något mer än vänskap. Hon hade tydligen länge funderat på att göra slut för att jag var inte helt lycklig med henne. Hon anade att jag ville ha något mer, något annat. När hon på middagen med familjen Hudson hade fått bekräftelse av Ryan att jag hade känslor för Vanessa så visste hon vad hon var tvungen att göra. Och anledningen gjorde mig mer än förvånad.

”Att du och jag var tillsammans hindrade dig från att bli lycklig till 1000. Och om jag bara gjorde slut så kunde du hitta hela den lyckan hos någon annan. Hos Vanessa! Jag har sett hur ni kollar på varandra, rör vid varandra och beter er när ni är med varandra. Hon är tjejen som gör dig lyckligast, Justin.” jag bara gapade mot henne av förvåning. ”Och eftersom jag älskar dig och vill att du ska vara lycklig så vill jag också att du ska vara med Vanessa.”

Hon vill vad? Tänkte jag och bara stirrade på henne som om hon var galen.

”Och eftersom Vanessa är en av mina bästa kompisar så vet jag att hon inte är värsta bitchen eller slampan för en sån tjej får du inte ha.” hon skrattade lite och jag skakade på huvudet.

”Så du menar alltså att jag ska vara med Vanessa? Vi har precis gjort slut Selena och du vill att jag redan ska gå vidare?”

”Du är redo för det, Justin. Du gillar henne mycket, och hon dig. Ni är menade för varandra.” jag trodde seriöst att jag drömde. Detta var för konstigt för att vara sant.

---

Alltså, jag hatar verkligen att göra er besvikna men jag kan inte göra något åt att kapitlerna kommer ut med väldigt mycket mellanrum just nu. Så fort jag får händerna över min lillebrors dator så ska jag skriva för fullt och lägga ut ett kapitel!

 

5 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL 

Stay Tuned! ;)