Dålig uppdatering... CHECK!
Seriöst, jag verkligen HATAR att göra er besvikna... Idag tänkte jag sno datorn från min bror men den laggade som vanligt så det gick inte överhuvudtaget att ens komma in på internet! :o
Jag hoppas att jag snart ska få min nya skoldator! Då är den snabb och uppdateringen kommer bli waaaaay better!!!!
Ännu än gång... Förlåt!
♥ Chapter 20 ♥
Jag och Ryan sköt upp dörrarna till sjukhuset och sprang fram till receptionen. Det hade inte tagit lång tid för mig att flyga upp ur sängen och i farten slita åt mig mina bilnycklar för att sen köra så snabbt jag kunde till sjukhuset. Det var ju Selena det gällde och det var illa.
”Selena Gomez?” kvinnan som satt där tittade upp från sina papper och såg förvånad ut när hon såg mig.
”Är inte du..”
”Jo, jag är Justin Bieber. Säg nu var hon är!” jag brukade inte vara såhär otrevlig men jag ville bara veta hur det var med henne och jag hade inte tid med något strunt prat. Kvinnan fattade vinken och bläddrade lite i sin dator innan hon vände sig mot oss igen.
”Hon är i rum 107.” jag tackade och Ryan var mig hack i hälarna när jag började springa i riktningen som kvinnan hade pekat åt. Medan jag sprang så snabbt jag kunde så läste jag på varje liten skylt bredvid alla dörrar. 98, 99,100, 101, 102. Jag tittade snabbt framåt för att se så jag inte sprang på någon och såg hur Vanessa satt lite längre fram i en stol och med ansiktet i händerna.
”Vanessa!” det var Ryan som ropade och han hade antagligen sett henne samtidigt som jag. Hon tittade mot oss och ställde sig snabbt upp. Hennes ansikte var likblekt och hon var alldeles dyngsur och smutsig. Jag sprang fram till henne och drog in henne i min famn. Efter ett tag så släppte jag henne och det var Ryans tur att göra likadant. Han smekte henne över håret och hyschade henne eftersom hon nu snyftade högt och tydligt.
”Jag gjorde allt, men inget hjälpte. Jag kunde inte rädda henne.” Ryan tystade henne och fortsatte att smeka henne långsamt över håret. Jag väntade otåligt på att Vanessa skulle lugna ner sig lite men det verkade hon aldrig göra. Jag orkade tillslut inte vänta längre utan var tvungen att veta.
”Vad hände Vanessa?”hon drog sig ifrån Ryan och torkade bort tårarna. Hon snörvlade till en gång och började sen förklara.
”Hon pratade och sen halkade hon. Och jag försökte ta tag i henne, jag försökte verkligen, men det var försent och...” hon bara babblade på och jag förstod ingenting.
”Vanessa. Vanessa!” Ryan lyckades få hennes uppmärksam het och hon fokuserade blicken på honom. ”Du är i chock just nu. Ta ett djupt andetag och förklara så att vi förstår.” hon gjorde som han sa och började sen om från början.
”Vi stod och pratade och sen snubblade hon på en lös sten och innan jag han få tag på henne så föll hon. Rakt ner i vattnet bland massa stenar. Och jag ringde ambulans och sprang ner för att rädda henne. När jag fått upp henne ur vattnet så andades hon inte så jag gjorde mun-mot-mun och det hjälpte ett tag. Men sen började hennes puls försvinna och... åh, jag kunde inte rädda henne!” hon brast i tårar igen.
”Varifrån föll hon? Vanessa, vart var ni?” jag hade inte kunnat höra att hon sa vart de var i sin förklaring och hon tittade på mig med en allvarlig blick.
”På klipporna.” mitt hjärta stannade. Klipporna! Där jag för första gången hade sagt till Selena att jag älskade henne! Jag drog in Vanessa i en kram igen och hon kramade mig hårt tillbaka. Varför skulle det hända just där?
♥
Efter att Vanessa hade lugnat ner sig så berättade hon att Selena var inne på operation. När de kom fram till sjukhuset så var det knappt att hon levde. Vi satt på varsin stol i minst 1 timme och väntade. Varje gång det kom en doktor eller sköterska så hoppades vi på att de hade information om Selena men varje gång så gav de oss ett leende och gick förbi. Tillslut så kom det en äldre man med grått hår och glasögon emot oss och ännu än gång så hoppades vi på information. Denna gången hade vi tur. Doktorn presenterade sig som Dr Andersen och berättade att Selena mådde bra, hon hade fått sy 10 stygn i pannan och hade svårt med andningen men annars så hade hon klarat sig med endast skrapsår och blåmärken.
”Vanessa, om du inte hade fått ut allt vatten och fått igång andningen så hade det inte gått att rädda henne. Otroligt bra jobbat. Du är en hjälte!” Vanessa log ett halvhjärtat leende men jag kunde se på henne att hon inte kände sig som en. Dr Andersen försvann och efter ytterligare 2 timmars väntan så kom det ut en sköterska ur rum 107 och stängde dörren efter sig.
”Hon har vaknat nu om ni vill träffa henne. Men ta det försiktigt!” Vanessa var snabbt uppe på benen och skyndade sig in till Selena. Ryan följde efter henne i något saktare fart,men jag satt kvar. Selena ville antagligen inte ha mig där inne. Senast vi pratade verkade hon göra det tydligt att hon inte ville se mig igen. Jag bestämde mig för att bara sitta utanför rummet och vänta på Ryan och Vanessa.
♥
En halvtimme senare hade jag fått nog. Jag kunde inte bara sitta där och vänta. Jag var tvungen att se med egna ögon att Selena var okej. Jag ställde mig sakta upp och öppnade dörren. Jag såg massa apparater som pep och en monitor som visade Selenas hjärtslag. Jag såg Ryan stå upp bakom Vanessa som satt ner i en stol. Och där låg Selena. Det gjorde ont i mig när jag såg hur svag hon såg ut att vara, med blekt ansikte och ett stort plåster i pannan som antagligen skulle skydda stygnen. När dörren slog igen med en tyst liten duns så vände sig Ryan och Vanessa om. De utbytte en blick när de såg mig och Ryan gav Vanessa en diskret nick.
”Jag är hungrig, ska nog hitta något att äta. Ryan?”
”Ohja, samma här. Vrålhungrig!” de skyndade sig ut och lämnade mig och Selena ensamma. Det där var världens lamaste och sämsta ursäkt någonsin.
Jag tittade på Selena som hade vänt huvudet bort från mig. Jag kände hur det stack till i hjärtat när hon gjorde det och jag började ångra att jag hade gått in i alla fall.
”Hur mår du?” hon svarade inte och tittade fortfarande bort. ”Jag är glad att du lever.” hon reagerade inte på det heller och jag suckade. ”Förlåt, jag skulle inte ha kommit. Du vill antagligen inte ha mig här. Och förlåt för att jag har varit ett svin.” jag började gå mot dörren igen.
”Justin!” jag frös fast när jag hörde hennes tunna och krassliga röst. Det gjorde än en gång ont i mig och jag vände mig om. ”Det är jag som ska säga förlåt för att jag sårade dig. Och du var absolut inte ett svin.” hon försökte sig på ett leende men det slutade i en grimas i stället. Jag skrattade lite smått åt henne och satte mig sen ner i stolen bredvid hennes säng.
”Du vill antagligen veta varför jag bestämde mig för det här?” jag nickade bara och lät henne berätta utan att avbryta.
Selena berättade att vårt förhållande hade, det sista, mer varit som en vänskap. Även om alla kyssarna och ”jag älskar dig” fanns så var det bara en vänskap. Och att Vanessa kom in i bilden som min vän var inget som påverkade det här. Det var efter att Vanessa hade erkänt att hon hade känslor för mig som saker och ting blev annorlunda. Selena berättade att hon började efter det att märka att jag kände något för henne med, något mer än vänskap. Hon hade tydligen länge funderat på att göra slut för att jag var inte helt lycklig med henne. Hon anade att jag ville ha något mer, något annat. När hon på middagen med familjen Hudson hade fått bekräftelse av Ryan att jag hade känslor för Vanessa så visste hon vad hon var tvungen att göra. Och anledningen gjorde mig mer än förvånad.
”Att du och jag var tillsammans hindrade dig från att bli lycklig till 1000. Och om jag bara gjorde slut så kunde du hitta hela den lyckan hos någon annan. Hos Vanessa! Jag har sett hur ni kollar på varandra, rör vid varandra och beter er när ni är med varandra. Hon är tjejen som gör dig lyckligast, Justin.” jag bara gapade mot henne av förvåning. ”Och eftersom jag älskar dig och vill att du ska vara lycklig så vill jag också att du ska vara med Vanessa.”
Hon vill vad? Tänkte jag och bara stirrade på henne som om hon var galen.
”Och eftersom Vanessa är en av mina bästa kompisar så vet jag att hon inte är värsta bitchen eller slampan för en sån tjej får du inte ha.” hon skrattade lite och jag skakade på huvudet.
”Så du menar alltså att jag ska vara med Vanessa? Vi har precis gjort slut Selena och du vill att jag redan ska gå vidare?”
”Du är redo för det, Justin. Du gillar henne mycket, och hon dig. Ni är menade för varandra.” jag trodde seriöst att jag drömde. Detta var för konstigt för att vara sant.
Alltså, jag hatar verkligen att göra er besvikna men jag kan inte göra något åt att kapitlerna kommer ut med väldigt mycket mellanrum just nu. Så fort jag får händerna över min lillebrors dator så ska jag skriva för fullt och lägga ut ett kapitel!
5 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL
Stay Tuned! ;)
Dålig uppdatering.
Jag är otroligt ledsen men uppdateringen kommer att vara riktigt dålig dom kommande veckorna! :/ datorn som jag använde under sommaren var min lillebrors skoldator eftersom jag själv hade lämnat in min innan lovet. Och jag kommer inte få en ny förrän om 3-4 veckor... :o
Jag ska försöka låna min brors dator så ofta som möjligt men det blir svårt. Hoppas ni är okej med detta och förstår hur ledsen jag verkligen är! :(
TÄVLING! ♥
♥ Chapter 19 ♥
Taxin stannade i kanten av en skog och jag betalade chauffören och hoppade ut. Klockan var nästan 10 nu och när jag tittade runt omkring mig så såg jag inget annat än vägen som var omringad av endast skog. Selena fanns inte i närheten. Jag tittade in i skogen för att se om hon kanske stod gömd bakom ett träd eller något men det enda jag såg var en vit lapp som satt fast på en gren. Jag plockade ner lappen och vecklade upp den. Jag kände igen Selenas handstil och skummade snabbt igenom meddelandet. Jag skulle tydligen följa stigen tills jag kom fram till klipporna, där hon väntade på mig. Jag vek ihop lappen igen och stoppade den i fickan medan jag började följa stigen rakt in i den alldeles svarta skogen.
Jag hade gått ett tag och kunde nu se hur allt började bli ljusare. Jag kunde också höra vågor som slog mot sten och när jag tog några steg till så hamnade jag på några klippor, några meter över vattnet.
”Du hittade.” jag hoppade till och bände mig om. Där stod Selena och hon såg verkligen inte ut som sig själv. Hon hade inget smink på sig och håret hängde trassligt över hennes axlar. Det såg ut som om hon inte hade sovit på länge. Det tog ett tag innan jag kunde svara henne. Hennes ögon skrämde livet ur mig. Jag hade aldrig förr sett dem utstråla sån tomhet.
”J-ja. Det var inte så svårt. Var är vi?”
”Ungefär 3 kilometer söder om Stratford.” jag nickade och la det på minnet. Det kanske behövdes. Selena blickade ut över vattnet och det gjorde jag med. Himlen var täckt av mörka moln och det verkade som om det skulle börja regna när som helt. Vinden hade börjat blåsa stark och den tog tag i både mitt och Selenas hår. Båda vi två stod där och tittade ut på utsikten utan att säga något. Men efter ett tag så var Selena den som bröt tystnade.
”Det var här som Justin för första gången sa att han älskade mig.” jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade fortfarande ingen aning om ifall Selena var sur på mig eller om hon bara var ledsen över att hennes och Justins förhållande hade tagit slut. ”Jag bad dig komma hit så att vi skulle kunna prata ostört.” Hennes röst darrade lite och jag var tvungen att vända mig mot henne. Jag blev förvånad när jag såg hur hennes ögon tårades och underläppen började darra. Hon vände sig mot mig och mötte min blick.
”Jag älskar honom, Vanessa, men jag var tvungen.” hennes röst höll inte längre och hon kunde inte heller kämpa emot tårarna. Hon slängde armarna om min hals och först stelnade jag till för jag trodde hon skulle attackera mig eller något. Men när jag märkte att allt hon ville ha var lite stöd från sin tjejkompis så jag kramade henne tillbaka medan hon grät ut mot min axel. ”Jag var verkligen tvungen att bryta vårt förhållande.”
Vi stod sådär ett tag utan att säga något. Hon fick gråta ut medan jag stod och strök henne lugnande över ryggen. När hon inte hade några tårar kvar så backade hon och gav ifrån sig ett glädjelöst skratt.
”Men herregud, jag kan inte gråta över det här egentligen.”
”Varför inte? Du kan väl vara lika ledsen även om det var du som beslutade det här.” jag var försiktig med att inte nämna Justins namn i fall det var en känslig punkt för henne.
”Du vet inte ens varför jag gjorde det, eller hur?” jag skakade sakta på huvudet och hon tog ett djupt andetag.
♥
Efter ungefär en halvtimme så hade hon pratat om varför hon tog detta beslutet. Hon berättade att hon visste att Justin hade sagt till mig att han hade känslor för mig och allt det där. Och även om hon verkade berätta allt så var hon fortfarande inte klar efter den halvtimmen. Jag tittade på mitt armbandsur som visade 20 i 11. Om 20 minuter så måste jag höra av mig till Ryan,om hans ens har hittat lappen så att säga. Jag följde hela tiden Selena med blicken där hon gick över klipporna fram och tillbaka. Nedanför oss så kunde man höra hur vågorna slog ännu hårdare mot klippväggen. Det var på väg att börja regna också eftersom det föll några droppar i mitt ansikte. Några sekunder senare så började det dugga lite smått men varken jag och Selena gav något tecken på att vi kanske borde ta skydd.
”Alltså, han skulle aldrig kunna bli lycklig om vi hade fortsatt att vara tillsammans.”
”Det är klart han hade varit. Jelena for ever, right?” hon suckade och viftade med armarna.
”Jo kanske det, men inte 100%, förstår du vad jag menar?”
”Ärligt talat så... nej det gör jag inte?”
”Men,har du inte lyssnat på ett ord av vad jag har sagt? Jag har ju förklarat det minst 100...” allt hände i ett ögonblick på några få sekunder. Selena trampade på en lös sten och snubblade till. Hon staplade några steg bakåt för att återfå balansen. Precis innan det värsta hände så såg jag det och tog några snabba steg mot henne för att hindra henne från att ta ett enda steg till och hamna utanför klippkanten. Men jag var för långsam. Ett enda pytte steg och hela världen vändes upp och ner.
”Selena, nej!” ingenting kunde rädda henne nu. Selena föll i något som kändes som i slow motion och hennes röst som skrek ringde i mina öron långt efter att det hade slutat. Jag kastade mig mot kanten och var bara någon ynka centimeter från att få tag i hennes hand men det hjälpte inte. Jag såg hur hon föll rakt ner i vattnet. Jag hann möta hennes blick innan hon slog i vatten ytan och det var den mest fasansfulla blicken jag någonsin sett. Jag trodde inte att det var sant. Ett stort plask hördes när Selena träffade. Jag var helt handlingsförlamad. Jag kunde inte röra mig en millimeter från platsen. Det var inte förrän hennes kropp hade försvunnit under ytan som jag kunde ta mig upp på fötter.
Jag måste ta mig ner, jag måste rädda henne! Var tanken som fanns i mitt huvud. Jag hittade snabbt en väg ner. Det var dock svårt men det var den enda vägen ner som fanns i närheten. Medan jag sprang så fort jag kunde ner mot vattnet och sicksackade mellan träden så fiskade jag snabbt upp min iPhone från fickan och slog in tre siffror: 911!
”Larmcentralen, vad är din nödsituation.?” en kvinnas röst svarade och hon hann nästan inte prata klart innan jag började halvt skrikande berätta situationen.
”Min kompis halkade och ramlade nerför några klippor rakt ner i vattnet. Hon har sjunkit och jag tror hon är medvetslös.”
”Jag skickar en ambulans. Vart är du?” för ett ögonblick så trodde jag att det var kört. Jag visste inte vart jag var! Damn it! Tänkte jag. Men plötsligt så kom jag ihåg vad Selena hade sagt.
”3 kilometer söder om Stratford vid några klippor.” jag hade nu kommit ner till vattnet och försökte hitta något tecken på att Selena var okej. Allt jag såg var hur vågorna slog ännu högre mot klippväggen och vattnet sprutade överallt. Utan att jag hade märkt det så hade regnet nu börjat ösa ner och sikten blev sämre. Jag kisade mot platsen där Selena hade landat och när vattnet drog sig tillbaka en bit såg jag något som jag hade hoppats på inte skulle finnas där. Massa stora och vassa stenar.
”Shit!” jag tryckte bort samtalet med Larmcentralen och började sparka av mig mina converse och slita av mig skinnjackan. Mobilen slängde jag på jackan och tog sen ett språng mot vattnet och dök i.
Jag möttes av en hemsk, isande känsla när det kalla vattnet träffade mig men jag var tvungen att strunta i det. Det var bara en sak som fanns i mina tankar: Rädda Selena!
Jag simmade fram till stället där Selena ungefär hade hamnat och tog ett djupt andetag innan jag dök under vattnet. Jag kollade runt på botten men kunde inte se annat än stenar. Vågorna och tillbakaströmmarna gjorde det svårare att hålla sig på samma plats och jag fick verkligen kämpa för att behålla kontrollen över min kropp. Luften började ta slut i mina lungor och jag tog mig snabbt upp till ytan igen för att ta ännu ett djupt andetag och dyka ner igen. Denna gången så dök jag längre ner där strömmen inte var lika stark. Jag tittade bland stenarna så gott det gick men kunde inte hitta något annat än ännu mer och mindre stenar. Precis närjag skulle simma upp till ytan igen så såg jag något någon meter längre bort. Jag fokuserade blicken ännu mer och såg sen konturen av en arm. Selena!
♥
”Selena, snälla vakna!” jag hade fått upp henne ur vattnet efter ganska mycket kämpande och hade nu lagt henne ner på den blöta marken. Hela hennes kropp var full med skrapsår och blåmärken hade redan börjat synas. Men inget var värre än ansiktet som var fullt med blod som rann från pannan, läppen och näsan. Jag började letade efter en puls och hittade tillslut en. Jag kände också på hennes bröstkorg och märkte att den inte rörde sig. Hon fick ingen luft!
Jag lutade bak hennes huvud en bit för att fria luftvägarna lite och började sen göra mu-mot-munmetoden. Det tog några försök innan det började välla ut massa vatten från Selenas mun och hon kunde andas igen. Även om hon andades så var det inte direkt regelbundet och hon var fortfarande medvetslös. Jag kunde känna hur lättnade sköljde över mig när hon i alla fall inte var död och jag andades ut lite. Man kunde höra hennes rosslande andetag hela tiden men de var fortfarande oregelbundna.
”Kom igen Selena! Du klarar det här! Hjälpen kommer snart.” ambulansen hade fortfarande inte kommit än och jag kände hur min ilska bubblade upp inom mig. Vart fan varde? Jag kollade då och då hennes puls. Den var svag men den fanns ändå. När det var dags att kolla den igen så satte jag pek- och långfinger mot hennes handled och väntade efter pulsen. Jag slutade andas när jag märkte att den inte fanns där. Jag tryckte istället mitt vänstra öra mot hennes hjärta och till min lättnad så hörde jag dem. Men det var väldigt nära att hjärtat också skulle lägga av när som helst. För varje sekund så blev pulsen svagare.
”Nej, nej, nej!” jag fick helt och hållet panik och visste inte vad jag skulle göra. ”Dö inte. Selena!”
Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken när jag började inse att jag inget kunde göra. Det var redan försent.
”Snälla dö inte!” jag satt ner bredvid henne och bara grät. Jag kände hur mitt hjärta höll på att sprängas och jag kunde inte få någon luft. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte skrika eller något, jag bara grät och kände smärtan i bröstet. Jag var helt meningslös, mitt liv var meningslöst. Allt var mitt fel!
Jag satt där på marken bredvid Selena i något som kändes som flera timmar. Jag hade ingen tidsuppfattning alls. Regnet öste fortfarande ner över oss. Jag kunde inte tänka klart. Allt jag kunde se var hur Selena sakta föll neråt och mötte min blick. Hur hennes ögon ropade efter hjälp. Och jag kunde inte göra något åt det. Den bilden spelades om och om igen upp i mitt huvud och det höll på att ta kål på mig.
Mitt upp i allting så hörde jag röster. Två mansröster som ropade på någon. Jag tittade upp mot klipporna där jag och Selena hade stått för ett tag sen och såg konturerna av två människor.
Hjälpen var här. Men de kom alldeles för sent.
♥ Chapter 18 ♥
Jag hade gett upp. Jag orkade inte med att Justin inte ville prata med mig, att han inte rörde ett finger ens. I två hela dagar hade jag försökt få honom att säga något, försökt få honom att reagera. Men nej, så lätt var det tydligen inte. Jag vet att han var sårad och helt förkrossad, men varken han eller jag och Vanessa kunde göra något åt det som hände. Han var tvungen att släppa taget om Selena och gå vidare i sitt liv. Det fanns massor med tjejer ute i världen som skulle kunna döda för att ens få se honom i verkligheten. Han skulle lätt hitta en ny tjej som han kommer gifta sig med och bilda familj tillsammans med.
Jag var på väg till Vanessas stuga medan jag tänkte på allt det där. Hon hade försökt få tag på Selena men hade inte lyckats. Båda vi två behövde ta en paus från det här en stund. Jag knackade lätt på dörren till stugan innan jag klev in.
”Jag behöver verkligen en...” när jag kom innanför dörren så märkte jag att det var helt tomt där inne. ”Hallå, Vanessa?” jag kikade in på badrummet men där var det också tomt. Senast jag såg henne så var hon här inne. Och det var för inte alls längesen. Någon timma kanske.
Jag slängde mig i sängen och andades ut. Hon kanske bara var ute och gick eller något. Jag bestämde mig för att vänta på henne här. Och medan jag väntade så kunde jag underhålla mig själv med något. Jag satte mig upp och började titta igenom alla Vanessas saker som hon hade på nattduksbordet. Jag studerade varje sak en stund innan jag gick vidare till nästa.
Efter 10 minuter så hade jag tittat igenom allt två gånger och var uttråkad igen. Jag tittade runt i rummet och min blick fastnade på en lapp som låg på golvet. Jag plockade upp den och det stod ”RYAN” på den med en fin handstil.
Ryan!
Selena ringde och bad mig komma till ett ställe för att prata. Har åkt till henne. Hon lät väldigt allvarlig och arg på mig och jag blev rädd.
Om jag inte är hemma vid 11 och inte har hört av mig så har det hänt något, okej?
Love, Nessie
Jag fiskade snabbt upp min mobil ur jeansfickan och tittade på klockan.
”Fan!” klockan var redan halv tolv och hon hade varken kommit hem eller hört av sig. Jag fick panik och blev genast sur på mig själv som hade suttit och slösat tid istället för att hitta lappen. Jag började genast att ringa upp Nessies nummer. Det gick några signaler innan någon svarade.
”Åh tack gode gud, Nessie! Är du okej?” jag andades ut och blev väldigt lättad att hon svarade.
”Det här numret kan inte nås just nu. Försök igen eller lämna ett meddelande efter pipet. Piiiip!” jag blev genast orolig igen och försökte ringa henne om och om igen. Samma sak hände varje gång. Oh God! Vem vet vad som kan ha hänt! Hon kanske är skadad. Vad som helst kan ju ha hänt. Om jag hade vetat vart hon skulle så hade jag åkt dit direkt men inte en enda ledtråd stod skrivet i hennes meddelande. Jag testade att ringa en gång till.
”Kom igen, Nessie. Svara nu då!” signalerna gick fram och det tog längre tid innan någon svarade. Fast även denna gången hände samma sak. Jag slängde förbannat mobilen i golvet och la ansiktet i händerna. Jag höll på att bryta ihop. Hon måste svara, hon måste. Hon måste vara okej.
♥
Klockan blev 12 och jag hade fortfarande inte fått tag i henne. Jag testade att ringa till Selena också men inte ens hon svarade. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök och svarade hon inte då så skulle jag köra och leta efter henne. Signalerna gick fram och jag höll andan. 3 signaler, 5, 10.
”Ryan!” jag kände hur lättnaden sköljde över mig och jag kunde äntligen andas igen.
”Nessie, jag har försökt ringa i en halvtimma nu. Var är du?”
”Jag är på sjukhuset.”
Jag låg i min säng och stirrade upp i taket, på samma fläck jag hade stirrat på i två hela dagar nu. Jag kände mig så tom. Utan Selena var jag ingenting. Jag trodde att det skulle vara vi för evigt. Att hon gjorde slut kom som världens överraskning. Jag kunde inte ana att detta skulle hända.
Jag låg och tänkte på det där och försökte lista ut varför hon inte ens ville ge mig en chans att förbättra mig när dörren smälldes upp. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i sittande position och möttes av Ryans helt förfärade blick. Hans ögon utstrålade rädsla och oro.
”Vi måste till sjukhuset direkt!” jag kollade undrande på honom. Varför det? Jag var inte sjuk, och inte han heller för den delen.
”Det är Selena!” mitt hjärta stannade. Selena!
Sjukhuset? Vad här hänt med Selena?
Hade tänkt att starta en tävling där man kan vinna att bli en av käraktärerna i novellen. Vad säger ni om det? Skriv era åsikter i en kommentar här nere. :D
7 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL
Stay Tuned! ;)
♥ Chapter 17 ♥
Jag och Ryan stod som fastfrusna där i köket efter att Selena hade sprungit in och ut med tårarna strömmande nerför kinderna och ögonen alldeles röda. Vad var det som hade hänt? Varför sprang hon bara när jag pratade med henne?
”Vad fan hände?” Ryan hade, precis som jag, inte heller någon aning om vad som kunde ha hänt. Vi stod och kollade på fläcken där Selena hade försvunnit och försökte komma på vad som hade gjort henne så ledsen. Efter en stund så hörde jag snyftningar utifrån. Någon grät.
”Hörde du det där?” Ryan hade tydligen också hört det och han verkade försöka komma på vem det var. Plötsligt kom jag på det.
”Justin!” Ryan fattade vad jag menade och vi båda sprang ut på altanen. Jag möttes av en syn jag aldrig trodde jag skulle få se. Justin satt på gräset mitt bland alla stolar och hade huvudet i händerna. Man hörde hur han hela tiden snyftade till. Han var också ledsen. Jag skyndade mig fram till honom och satte mig ner bredvid och försökte få kontakt med honom. Men det var helt omöjligt. Han bara satt där och grät med händerna tryckta mot ansiktet.
”Justin, vad är det som har hänt?”
”Kom tillbaka. Kom tillbaka.” samma ord mumlade han om och om igen mellan snyftningarna. Jag försökte få honom att reagera när jag pratade och skakade om honom men det hjälpte inte. Jag började få panik och tittade upp på Ryan och bad om hjälp.
”Justin, du måste prata med oss.” inte hjälpte det när Ryan pratade. Justin mumlade bara fram samma ord igen.
”Kom tillbaka. Kom tillbaka”
”Snälla Justin?” jag hörde hur min röst började låta orolig. Men tydligen så hjälpte det för han slutade genast att mumla och tittade sakta upp på mig. Han ögon var rödgråtna och hans blick var alldeles tom. Det gjorde ont i mig att se honom sådär.
”Hon gjorde slut. Selena gjorde slut.” jag blev helt förvånad när han sa det där. Hon gjorde slut? Jag tittade upp på Ryan som såg minst lika förvånad ut som jag. Jag kramade om Justin som hade återgått till att ha ansiktet i händerna.
”Åh Justin.” jag sa inget mer utan höll bara om honom. Jag sa inte att allting skulle bli bra igen och jag försökte inte heller komma med dåliga bortförklaringar till varför Selena gjorde som hon gjorde. Jag höll bara om honom och fanns där som stöd. Ryan var också helt tyst, men höll en arm om Justin och visade sitt stöd på det sättet.
En enda tanke fanns i mitt huvud nu. Och jag visste att det var sant.
Allt var mitt fel!
♥
2 dagar senare
Jag satt på min säng och det var ganska sent på kvällen. Jag hade inte kunnat sluta tänka samma tanke om och om igen: Allt var mitt fel!
Ryan hade stannat kvar sen fredagen och tagit hand om Justin. Jag var tvungen att ta hand om Jazmyn och Jaxon och Jeremy var tvungen att jobba. Så Ryan var den enda som kunde finnas där hos honom just då.
Direkt på lördagsmorgonen så hade jag tagit på mig och ringt efter en taxi. Jag åkte rakt till Selenas hotell för att prata med henne. Jag vet att hon kanske var sur på mig just nu men jag var tvungen att reda ut allt det här. När jag kom fram så gick jag fram till receptionen så att de kunde ge mig tillåtelse att träffa Selena. Men är jag frågade efter henne så sa kvinnan som stod där att hon hade åkt därifrån väldigt tidigt.
”Du råkar inte veta vart hon skulle?Om hon skulle byta hotell eller om hon skulle till flygplatsen?” kvinnan hade bara skakat på huvudet mot mig.
”Jag är ledsen men jag har ingen aning.” jag tackade för hjälpen ändå och gick ut på gatan istället.
Fan då! Hon kunde ju vara vart som helst just nu. Jag försökte ringa till hennes mobil men detgick inte ens fram några signaler. Jag började bli otålig efter att ha försökt minst 10 gånger till men det blev aldrig någon skillnad. Jag bestämde mig för att åka tillbaka hem och hjälpa Ryan att försöka muntra upp Justin lite. Eller i alla fall få honom att prata ut om det här.
♥
Nu var det söndag kväll, som sagt, och Justin hade fortfarande inte sagt ett ljud. Han låg bara i sin säng hela dagarna och såg helt förstörd ut. Han åt inget, drack inget, sov inget, han bara låg där och stirrade upp i taket. Det gick inte att få kontakt med honom överhuvudtaget. Jag kände fortfarande att detta var mitt fel. Om jag inte hade valt detta jobbet så hade inget av detta hänt. Och om jag bara inte hade erkänt till Justin att jag hade känslor för honom så hade han kunnat få bort sina känslor för mig och vi hade bara varit som vilka kompisar som helst. Men allt jag skulle kunna göra för att förhindra att det här skulle hända, var redan försent för länge sen.
Även om jag satt helt inne i mina funderingar så kunde jag ändå märka att det vibrerade i min mobil som låg på nattduksbordet. Jag slängde mig efter den och hoppades på att det var Selena som ringde tillbaka. Mina förhoppningar försvann när jag såg att det var från okänt nummer men jag svarade ändå.
”Vanessa.” det var först tyst i den andra änden. ”Hallå?”
”Det är jag. Kan du komma? Vi måste prata.” det tog ett tag innan jag kunde svara henne. Hennes röst skrämde mig, den var stel, allvarlig och kall. Det gick en rysning genom min kropp.
”Visst, adress?” jag tog fram papper och penna och var beredd att skriva ner den. Jag såg hur min hand skakade hur mycket som helst. Varför var jag rädd för henne? Hon var min vän, inte en fiende!
”Ingen adress, du får en beskrivning.” hon beskrev vägen till stället hon ville att jag skulle ta mig till och när hon var klar avslutade hon samtalet med att jag skulle vara där vid 10.
Jag sneglade på klockan och såg att den redan var halv så jag skyndade mig att ringa en taxi. Jag hade 5 minuter på mig innan den skulle hämta upp mig så jag tog fram min handväska och slängde ner plånbok, mobil och lappen med vägbeskrivningen. Precis när jag tänkte gå ut till gatan så kom jag på att Ryan måste veta vart jag är. Jag skrev ner ett slarvigt meddelande till honom om att han skulle försöka få tag på mig om jag inte var hemma vid 11.
Taxin tutade utanför precis som jag var klar och jag sprang ut och gav beskrivningen till chauffören. Medan han började köra från huset så tog jag en god titt på det. Eftersom Selena verkade vara arg på mig så kunde detta likaväl vara det sista jag såg av det där underbart stora huset.
Vad kommer hända tror ni? Berätta vad ni tror där nere i en kommentar. :)
På Tisdag så ska jag åka till Gotland med familjen och kommer hem nästa Lördag. Men som senast jag var iväg så får ni tidsinställda inlägg, bra va? :D
6 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL
Stay Tuned! ;)
♥ Chapter 16 ♥
När familjen Hudson äntligen bestämde sig för att åka hem så var det redan mörkt ute och det var väldigt sent. Pappa följde dem till bilen för att säga hejdå och jag, Ryan, Selena och Vanessa började genast att plocka undan allt i trädgården. Vanessa och Ryan tog på sig arbetet med att diska så jag och Selena fick ta undan bord och stolar. När all disk var borta från bordet och Vanessa och Ryan hade burit in allt i huset så märkte jag att Selena inte var där. Hon hade antagligen gått på toaletten eller något så jag började att fälla ihop alla stolarna. Jag la dem i en liten hög och började sen med bordet.
Plötsligt så hörde jag fotsteg som kom emot mig. När jag tittade upp så kom Selena gåendes mot mig och jag log mot henne.
”Du är inte samma person som den jag blev förälskad i. Du är inte samma Justin. Helt plötsligt så har du blivit väldigt gullig och överdrivet snäll mot Vanessa, enda sen du träffade henne så har det varit hon som har vart i centrum. Du har nästan glömt bort mig helt och hållet. Jag var den tjejen som du dansade med, pratade och skrattade med. Jag var den tjejen som var ditt allt.
Men vad hände med den Justin som jag träffade för ungefär två år sen?”
Hon hade helt fel, hon var fortfarande den enda tjejen för mig. Hon var ju min flickvän, for Gods sake!
”Du är den tjejen, Selena! Du är den enda jag någonsin kommer älska. Du är den som har tagit mitt hjärta och jag vill aldrig ha tillbaka det.” hon skakade bara på huvudet och jag såg hur tårar började rinna nerför hennes kinder. Hennes mascara smetade ut sig och hon blev alldeles svart runt ögonen.
”Varför ljuga, Justin? Vi båda två vet att det bara är betydelselösa ord. Jag är ledsen att jag måste göra det här Justin, men det är den enda utvägen för att vi båda ska kunna bli lyckliga.” hennes röst darrade riktigt mycket nu och hon hade svårt att uttala allting perfekt. Jag visste vad hon var på väg att säga och jag visste också att jag inte kunde säga något för att hindra det från att komma. Jag kände hur tårarna började rinna på mig med och jag snyftade till. Selena tittade mig i ögonen och jag vände inte bort blicken en sekund.
”Nej.” jag skakade sakta på huvudet medan tårarna rann. ”Selena, snälla! Ge mig en chans till.”
”Det går inte. Det är redan försent. Jag älskar dig Justin, det gör jag verkligen. Men det är bäst om vi bara är vänner. Detta kommer inte att funka.” och med dom orden så lämnade hon mig där. Hon sprang, med tårarna forsande nerför kinderna, iväg från mig och det fanns inget jag kunde göra eller säga för att få henne att stanna. Det fanns inga tecken på att allt detta var ett enda stort skämt. Detta var på riktigt. Det fanns nu bara Justin, och det fanns Selena. Inget mer Jelena.
Det kändes som om flera miljoner knivar stacks in i mitt hjärta och delade det i billioner små bitar. Tårarna som rann oavbrutet nerför mina kinder brände som om det var kokhett vatten som rann. Allt som lät eller hände runt omkring mig gjorde ont. Allt som pågick i min hjärna och i hela min kropp värkte. Det kändes som om jag skulle sprängas av sorg.
Detta skulle aldrig hända. Jag var helt säker på att hon inte skulle märka något och innan hon hann göra det så skulle mina känslor för Vanessa vara borta. Men nej. Det var försent, precis som Selen sa. Allt jag kunde göra var för sent nu. Min egna flickvän, min Selena, hade lämnat mig för gott.
Jelena är avslutat..? Hur kommer Justin klara det här nu, eller Selena?
Datorn funkar äntligen igen, efter typ 1000000 år, haha.
5 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL
Stay Tuned! ;)
Nästa kapitel...
Jag hade tänkt lägga upp det i morse men min dator laggade nu igen! -.-
Jag ska försöka lite senare ikväll så kika in då igen så borde Chapter 16 vara uppe! :)
Stay Tuned! ;)
♥ Chapter 15 ♥
Helt slut så släppte jag ner en hel hög med disk i diskhon med ett högt skrammel. Ryan kom in med resten av all disk och la också den i diskhon. Vi båda två stod där och tittade på den mer än överfulla diskhon utan att ens röra ett finger.
”Så, vad väntar du på?” Ryan vände sig mot mig med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Ursäkta mig?” sa han med tillgjort förfärad röst.
”Börja diska, bro. Det är din uppgift!” han skrattade bara åt mig och skakade på huvudet.
”Och vad ska du göra, hade du tänkt? Sätta dig ner och slumra till eller?” jag gick fram till ett utav skåpen och drog ut en handduk som jag sen viftade med framför Ryans näsa.
”Jag torkar. Så börja nu.” han himlade med ögonen mot mig men började fylla den ena vasken med vatten och diskmedel.
♥
Medan vi två diskade och ställde tillbaka allt porslin som vi hade använt så sa Jeremy hejdå till familjen Hudson och Selena och Justin plockade undan alla stolar och bord från gräsmattan. Mitt och Ryans samarbeta var som en maskin; han diskade en tallrik, ställde den på bänken och diskade sen en ny, medan jag torkade, ställde in i skåp och torkade sen en ny som Ryan hade lagt på bänken till mig. Eftersom jag var van vid att torka och ställa tillbaka saker så kunde jag göra det samtidigt som jag tänkte på annat. Och det andra jag tänkte på just nu var såklart Justin. Jag kunde inte få bort bilden ur huvudet när han hela tiden kollade på mig med samma blick. Den där intensiva blicken som aldrig ville slita sig från mitt ansikte. Jag visste fortfarande inte om det var intensivt men det var vad jag såg i alla fall. Jag började fantisera om min egna version där jag var tillbaka där ute på uteplatsen, i Justins armar som snurrade mig och dansade med mig för fullt. Han kollade på mig med sina bruna ögon som utstrålade hunger, inte hungern efter mat utan hungern efter mig. Han ville ha mig. Han stannade plötsligt upp i dansandet och tryckte mig tätt intill honom. Han smekte min ena kind med baksidan av handen och lutade huvudet närmare. Våra läppar var en centimeter ifrån varandra.
♥
Jag tänkte precis sträcka mig fram den sista biten för att förena våra läppar men något fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Där stod jag i köket igen med en tallrik i handen och handduken i den andra medan Ryan stod och viftade med armarna och knäppte med fingrarna framför mina ögon.
”Hallå! Jorden till Vanessa, Jorden till Vanessa!”
”Förlåt, jag fastnade i mina tankar bara.” jag fortsatte att torka tallriken jag höll i och började snabbt med nästa som stod på tur.
”Vad tänkte du på?” Ryan kollade nyfiket på mig och jag tvekade inte en sekund med att berätta. Han var den enda som jag verkligen kunde prata med om precis allt här i Stratford.
”Justin. Och när vi dansade innan.” jag kände själv hur jag rodnade och var tvungen att fokusera på glaset som jag just nu torkade för att jag inte skulle tappa det. ”Det var så underbart, Ryan! När han rörde vid mig så kändes det som om stora fåglar flaxade runt i magen på mig och när han tittade på mig med det där underbara ögonen så trodde jag att jag skulle sjunka rakt igenom marken. Jag ville inte sluta dansa, jag ville stanna där i hans armar för evigt!”
Ryan tittade på mig med en allvarlig blick och han öppnade munnen för att säga något, men jag hann före.
”Jag vet, jag vet,jag borde inte tänka sådär eller känna sådär. Det är han och Selena och det kommer alltid att vara dem. Jag kan inte komma emellan och det ska jag inte göra heller.”
”Snälla Vanessa, du måste vara försiktigt med dina känslor. De kan ta över när som helst och då kommer det bli svårt för dig att hålla undan dem. Du måste försöka sluta gilla honom.”
”Jag ska, jag måste göra det vare sig jag vill eller inte. Jag måste innan det är för sent.” Ryan nickade mot mig och visade att han accepterade det jag sa. Men jag såg att det var något han inte berättade för mig. Jag la undan det jag hade i händerna och fångade Ryans uppmärksamhet direkt. Han vände sig sakta mot mig igen med blicken i golvet.
”Ryan? Vad är det du inte berättar för mig?” jag la armarna i kors och gav honom en menande blick. Han tittade tillslut upp och tog ett djupt andetag.
”Nessie, Selena vet om att du gillar Justin och...”
”Men det vet jag väl, det var ju jag som sa det till henne!” jag himlade med ögonen och trodde det var det han inte vågade berätta först men han hade mer att säga.
”Jag var inte klar! Hon vet om att du gillar Justin och hon vet också att han gillar dig. Jag berättade för henne allt som han har sagt till dig och hela sanningen. Men hon anade redan att han hade känslor för dig så du får inte skylla något på mig nu.” jag bara stirrade på honom med ögon stora som tefat. Visste Selena om att Justin gillade mig också? Vad skulle hända mellan dem nu? Och vad skulle hända med vår vänskap? Var den nu förstörd för alltid?
Jag öppnade munnen för att fråga Ryan vad hon hade sagt om allt det här men precis då så flög dörren upp och Selena rusade in.
”Selena?” hon stannade upp ett kort ögonblick men skyndade sig sen därifrån utan att säga ett ord. Jag hann precis se att hennes ögon var röda och hennes kinder var alldeles blöta av tårarna som forsade ner. ”Selena, vänta!” jag kunde höra hur ytterdörren stängdes med en smäll och det blev sen en väldigt obehaglig tystnad i huset.
Uhoh, vad tror ni har hänt med Selena? Varför är hon så ledsen? ;)
5 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL
Stay Tuned! ;)
Länkbyte!
Blev otroligt glad imorse när jag såg att det var 13 kommentarer på Chapter 14!
♥ Chapter 14 ♥
Det var sent på kvällen och solen hade nästan gått ner helt och hållet. Jag var precis på väg ut från barnens rum efter att ha stoppat om Jazmyn och Jaxon som båda två var helt utmattade efter all lek med Hudson-tvillingarna, som de just nu sov i soffan i vardagsrummet. Jag gick ut ur huset så tyst det gick, vilket inte var så jätte tyst eftersom mina klackar ekade när jag gick. När jag väl hade tagit mig ut så stängde jag dörren efter mig och började gå mot de andra. Justin, Ryan och Selena satt vid bordet och pratade och tittade på de vuxna som dansade med varandra på uteplatsen med trägolv till musiken som spelade från en högtalare som stod där. Jag gick till Selena och dem och satte mig på en stol bredvid Ryan.
”Har de börjat dansa nu helt plötsligt?” frågade jag och nickade mot Jeremy och dem. Ryan skrattade och Justin nickade.
”Och det är inte världens snyggaste dans heller.” Justin såg ut att skämmas när Jeremy precis skrek ”titta på mina snygga moves” och gjorde världens fulaste danssteget. Vi andra tre skrattade åt Justin som bara blev rödare i ansiktet.
Vi satt där på våra stolar en stund till medan de vuxna fortsatte att dansa sin ”snygga” dans där på golvet. Spellistan gick av sig själv och plötsligt så kom det en lite lugnare låt. Ryan ställde sig upp och rättade till sina kläder innan han sträckte fram en hand mot Selena.
”Får jag lov?” vi skrattade åt hans tillgjorde ”manliga” röst och Selena tackade ja. De gick tillsammans bort mot de andra och började dansa. Jag och Justin satt kvar på stolarna och tittade på när Ryan och Selena anslöt sig till de andra. Ingen utav oss sa ett ord, men det blev ändå aldrig någon pinsam tystnad. Ryan och Selena dansade med varandra och skrattade. Om det inte hade varit Jelena så skulle faktiskt Ryan och Selena vara söta tillsammans. Jag log lite och återgick sen till att titta på deras dans. Efter en stund så hörde jag hur Justin harklade sig lite vid sidan om mig och jag vände mig mot honom. Han satt med sin vänstra hand utsträckt mot mig.
”Får jag lov att bjuda upp denna vackra dam till en dans?” han gav mig ett väldigt charmigt leende och jag kände hur mina kinder hettade. Jag tittade ner på mina händer ett ögonblick för att få mitt just nu galet hoppande hjärta att lugna ner sig. När min puls inte var så hög längre så tittade jag upp och log mot Justin. Jag la min hand i hans och tittade in i hans underbart bruna ögon.
”Ja, visst får du det.” Justin ställde sig upp och drog mig upp på fötterna innan han förde oss bort till alla de andra där på uteplatsen.
Han la sin hand på min rygg och tog min högra hand i sin vänstra. Han började sen att dansa med mig, inte riktigt vals men något liknande. Jag hade aldrig varit så bra på att dansa och det var jag inte nu heller. Jag råkade vid ett tillfället att snubbla på mig själv och höll på att ramla, men Justins armar fångade mig och hjälpte mig att stå rakt igen.
”Tack så mycket. Haha, jag har alltid varit såhär dålig på att dansa.” han skrattade åt mig och började sakta att röra sig igen.
”Följ mig bara, det är inte så svårt.” jag nickade och försökte igen.
♥
Det tog en liten stund innan jag lärde mig. När jag väl började få pli på det så gick det genast lättare, men jag vågade fortfarande inte att slita blicken från mina fötter, då skulle jag bara snubbla igen.
”Man ska titta den andra personen i ögonen, du vet.” Justin skrattade lite åt mig igen och jag skakade bara på huvudet, utan att lyfta blicken.
”Den regeln gäller inte mig. Jag kommer bara faila då.” Justin struntade i vad jag sa och vände, med hjälp av två fingrar, mitt ansikte mot hans. Han höll kvar sina fingrar så att jag inte skulle vända ner blicken igen. Han log mot mig och nickade gillande.
”Det går ju bra.” jag hade inte märkt det själv men jag hade inte snubblat än och jag kände hur mina fötter rörde sig som de skulle. Jag blev genast mer självsäker och tittade in i Justins ögon nästan hela tiden.
Vi fortsatte att dansa tillsammans och pratade och skrattade under tiden. Jag hade nästan glömt bort att vi inte var de enda som var där. När jag dansade med Justin så kändes det som om tiden stannade. Jag hade ingen aning om hur länge vi hade dansat men det måste ha varit genom minst två låtar. När den tredje låten började spelas så blev vi båda två tysta. Vi bara dansade och sa ingenting. Det var ganska skönt med tystnad faktiskt.
Plötsligt så kände jag hur Justin släppte taget om min midja och drog sig undan lite.
”Justin, vad gör...” han log och gjorde så att jag gjorde en piruett och när jag snurrat så tog han ett fast tag om min midja igen och började dansa vals på riktigt. Jag skrattade åt honom och bad honom att sluta men han bara log mot mig och fortsatte att dansa seriöst. Jag gav tillslut upp med att få honom att sluta och dansade lika seriöst som honom. Vi hade hela tiden ögonkontakt och hans blick såg ut att vara väldigt intensiv. Jag kunde ha sett fel, men jag var ganska säker på att den var det.
Jag kunde inte låta bli att titta avundsjukt på Vanessa och Justin där dom dansade och skrattade för fullt. Det var länge sen han hade uppfört sig sådär med mig. Sen han träffade Vanessa så har han inte riktigt vågat vara sådär gullig mot mig som han alltid har varit innan. Och jag kunde nästan ana vad det var som hade gjort honom sån. Jag suckade och vände bort blicken från dem. Minnena från alla gånger då Justin hade betett sig så mot mig spelades upp i mitt huvud och jag kunde inte låta bli att le lite smått. Jag tittade bort mot Vanessa och Justin igen och suckade ännu en gång.
”Dom har verkligen bara ögon för varandra.” jag ryckte till när Ryan sa det där och jag tittade förvånat på honom.
”Jag trodde det bara var jag som såg det, eller att jag bara inbillade mig.” Ryan skakade besviket på huvudet och tittade på dem.
”Jag kan inte fatta att Justin gör såhär mot dig. Han älskar ju dig.”
”Tydligen inte lika mycket som innan.”
”Jo det är klart han gör det. Du är hans flickvän och inget kan ändra på det.” jag log mot Ryan och skakade på huvudet.
”Vanessa kan.” Ryan kollade förvirrat på mig.
”Vad menar du?”
”Hon är en vacker tjej, Ryan. Hon är yngre än honom och alla vet ju att Justin gillar yngre tjejer för att han tycker att han kan skydda dem då. Och dessutom så gillar Vanessa honom jätte mycket. Vi pratade om det härom veckan.” Ryan såg riktigt förvånad ut när jag sa det sista. ”Vi är jätte bra kompisar, jag och Vanessa. Och jag sa att det var okej för henne att gilla Justin bara hon inte snor honom ifrån mig.” Ryan hade inget mer att säga tydligen så vi blev tysta en stund. Jag kom plötsligt på en sak som jag aldrig hade fått reda på av Justin. Det var något han aldrig hade berättat för mig och Ryan visste vad det var.
”Ryan, då när Justin valde mig så var du med Vanessa, eller hur?” han nickade en gång och jag fortsatte. ”Justin sa att du var riktigt sur för att han hade sårat Vanessa. Vad hade han gjort?”
”Han hade stuckit iväg när Vanessa sa att hon ville prata med honom om en allvarlig sak.”
”Nej men det är något mer, right? Det var inte bara därför som Vanessa blev så ledsen och sårad. Jag vet att det är något mer som Justin inte har berättat för mig!” jag hörde själv hur jag började låta lite ilsken. Ryan suckade och skakade på huvudet.
”Jag kan inte berätta. Det är inte mitt jobb att göra det.” jag tittade sorgset på honom.
”Snälla, Ryan? Jag måste få veta.” och med de orden så fick jag honom att berätta allt. Han berättade vad Justin hade sagt till Vanessa om sina känslor för henne. Hur han hade sagt att han var tveksam med vem han skulle välja.
”Och nu är de bara kompisar som har känslor för varandra. Men ingen av de bryr sig om dem för att de vet att det är fel. Justin valde dig Selena och han älskar dig.” jag nickade bara och tog ett djupt andetag.
”Du verkar inte förvånad?” jag skakade på huvudet och tittade på Vanessa och Justin igen. De såg verkligen ut som ett par. Vanessa och Justin. Justin och Vanessa.
”Jag har känt på mig att det handlade om något sånt här.” jag såg hur Justin tittade Vanessa intensivt i ögonen hela tiden. Jag visste precis vad jag behövde göra. Och det skulle ske ikväll.
Nejmen, oj! Vad kommer Selena att göra tror ni?
Jag ska börja med Chapter 15 nu också så att jag hinner före er! :)
7 KOMMENTARER TILL NÄSTA KAPITEL
Stay Tuned! ;)
♥ Chapter 13 ♥
Min mun var vidöppen av förvåning. Vanessa kom gåendes emot oss iklädd en persikofärgad, kort klänning med stenar, som glittrade starkt i solljuset, och ett par skor som glittrade dubbelt så mycket. Hon var otroligt vacker. Jag mötte hennes blick och hon log ett blygsamt leende mot mig och tittade sen ner i marken. Jag kände hur det bubblade till i magen när jag såg henne och jag kunde inte slita blicken ifrån henne.
”Hej, guys.” sa hon och tittade på Ryan, Selena och till sist på mig där hennes blick stannade ett ögonblick extra.
”Wow, du är verkligen riktigt snygg, Nessie!” Vanessa skrattade och skakade på huvudet.
”Seriöst, Ryan. Världens töntigaste smeknamn! Men tack, du ser väldigt stilig ut du med.” Ryan gav henne en kram.
”Du ser jättefin ut!” Vanessa mötte min blick igen och hon log och jag kunde se hur en liten rodnad började visa sig på hennes kinder så hon vände bort blicken från mig. Jag kunde fortfarande inte slita blicken från henne men efter ett tag så kände jag Selenas blick på mig och jag slutade genast att titta på Vanessa. Jag var tvungen att dölja mina känslor för Vanessa eftersom jag fortfarande inte hade berättat för Selena om det och hon skulle inte behöva få reda på det på det här sättet.
”Ungdomar, nu kommer de! Skynda er hit!” Pappa lät riktigt stressad och började gå mot framsidan. Vanessa ropade till sig Jazzy och Jaxon och de kom springandes direkt. Jazzy tog tag i min ena hand direkt och Jaxon gick till Vanessa. Jag letade efter Selenas hand med min tomma och hittade henne snabbt. Jag gav henne en puss på kinden och sen gick vi till framsidan.
♥
Det hade gått ungefär en halvtimma sen pappas kompis och hans familj hade kommit och det hade blivit ett väldig stor presentation av alla. Gästerna var 6 stycken; Mr. Hudson, Mrs. Hudson och deras 4 barn, två tjejer som var tvillingar och i samma ålder som Jazzy, en kille i 22 års åldern och en 1-årig kille. Jag och Ryan tog på oss grill-jobbet medan tjejerna och pappa var sociala med de andra. När köttet äntligen var klart så kunde alla sätta sig ner. Det blev så att de vuxna satt på ena sidan av det långa bordet och vi yngre satt på den andra. Barnen satte sig i kanten så vi 4 andra var tvungna att sitta i mitten. Selena och Vanessa satte sig på varsin sida och jag tänkte precis sätta mig bredvid min flickvän när Ryan flög ner på den stolen. Jag gav honom en liten blick men satte mig sen ner bredvid Vanessa och mitt emot Selena. Under den första delen av middagen så var det lite stelt runt hela bordet, men efter ett tag så började alla prata med varandra och skratta tillsammans. Vi hade suttit och pratat med de vuxna hela tiden tills de började prata om något riktigt ointressant, då slutade vi att lyssna.
Det var lite svårt för mig att försöka att inte titta för mycket på Vanessa, jag ville inte att Selena skulle misstänka något. Och tack vare att jag inte ville titta på henne så blev vi båda två lite obekväma. Ryan märkte direkt att det var något konstigt mellan oss och han gav mig en menande blick och nickade nästan osynligt mot Vanessa. Han ville att jag skulle börja prata med henne så jag vände på huvudet och skulle precis fråga henne något, men luften försvann från mina lungor när jag än en gång såg hur vacker hon var. Hon skrattade precis åt Jazzy som hade gjort något roligt, och det gjorde att hon såg ännu vackrare ut. Men vad var det med mig egentligen?! Jag hade flickvän, och hon satt dessutom mitt emot mig och såg säkert precis allt jag gjorde. Vanessa vände sig om och hon mötte min stirrande blick. Hon fick ett frågande uttryck i ansiktet.
”Vad är det?” jag skakade bara på huvudet.
”Öh... inget, jag bara... inget.”
”Okej?” hon skrattade till lite och tog en klunk av vattnet i hennes glas.
Stämningen mellan mig och Vanessa blev mycket bättre när vi hade kommit till efterrätten. Vi satt och skämtade med varandra och skrattade jätte mycket. Ibland så kunde jag till och med glömma av att Selena och Ryan också var där och att de borde egentligen också ha varit med i vårt samtal men mina tankar var bara runt Vanessa. Jag hade nästan inte pratat alls med Selena under hela middagen och jag kände hur skuldkänslorna började komma. Jag bestämde mig för att lägga min uppmärksamhet på henne istället men jag istället så såg jag hur hon och Ryan satt och viskade med varandra. Jag kunde inte höra vad de sa men det verkade handla om något allvarligt i alla fall.
”Vad viskar ni om?” både Selena och Ryan hoppade till när de märkte att jag pratade med dem.
”Inget!” Selena gav mig ett leende och jag blev lättad när jag såg och hörde på henne att hon inte verkade sur eller sårad. De återgick efter några sekunder till att viska med varandra och jag kom på mig själv med att försöka höra vad de sa. Jag valde att skita i det nu och började sen prata med Vanessa igen. Men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på vad Vanessa sa för jag kunde inte hjälpa att fundera på om Ryan och Selena satt och viskade om mig eller Vanessa. Jag undrade verkligen vad de sa!
”Kom nu då Jaxon!” jag ställde mig upp och tog en väldigt sölig Jaxon i handen för att ta honom in i huset och byta hans kläder. Jaxon skuttade fram bredvid mig, fortfarande med handen i min. Väl inne i hans och Jazmyns rum så rotade jag igenom garderoben och hittade tillslut en likadan vit skjorta som han hade på sig, fast utan alla fläckar. Jag hjälpte Jaxon med knapparna och när han var klar så lät jag honom springa ut till de andra medan jag gick till tvättstugan för att slänga den smutsiga skjortan i tvättkorgen. På väg tillbaka ut så mötte jag Justin. Han småsprang in genom ytterdörren och hejade.
”Vart ska du?” frågade jag och följde honom med blicken. Han vände sig inte om och stannade inte heller.
”Ska hämta gitarren.” jag log åt honom och gick ut till trädgården där alla andra hade placerat alla stolar mot en ensam stol så att det såg ut som en liten scen. Alla hade redan satt sig ner och väntade på Justin, som förmodligen skulle spela för oss.
Selena vände sig om och när hon såg mig så vinkade hon dit mig och pekade på en tom stol som hon antagligen hade passat till mig. Jag skyndade mig till henne och satte mig ner på hennes vänstra sida. Ryan satt hennes andra sida. Några sekunder senare så kom Justin tillbaka med sin gitarr i handen. Han gick direkt och satte sig på den ensamma stolen och gjorde sig beredd att börja.
Han blickade ut över ”publiken” och log lite lätt innan han kollade ner på gitarren och tog ett ackord. Jag hörde direkt vilken låt det var och mitt hjärta tog ett skutt. Be Alright! Den han hade spelat för mig när jag var så ledsen. Jag tittade på Justin medan han spelade och sjöng. Han kollade upp lite och han kollade på alla oss som satt helt tysta och lyssnade. Hans blick mötte min innan han snabbt kollade ner på gitarren igen. På den korta stunden så kunde jag helt säkert säga att jag såg något i hans ögon. Det var en glimt som betydde så mycket. Jag var helt säker på att han valde att spela denna låten av en anledning.
En tanke for genom mitt huvud. Kunde den där anledningen vara mig? Valde han att spela denna för att säga mig att han fortfarande hade känslor för mig, även om det inte verkade som det? Eller var det här något som jag bara inbillade mig? Det bara måste vara så som jag tror!
Jag log åt vad jag själv hade kommit fram till och jag kände hur jag själv drömde mig bort. Men jag vaknade till när Selena puttade till mig med armbågen. Jag tittade på henne och hon gav mig en undrande blick. Jag skakade på huvudet och log bara mot henne. Hon log tillbaka och vände sen sin blick mot Justin. Jag fortsatte att titta på henne och jag såg hur hon kollade på Justin. Hela hon utstrålade stolthet och kärlek. Hon älskade verkligen honom. Hon slet inte sin blick från honom och blinkade nästan aldrig, hennes mun var formad till ett litet leende som man knappt kunde se. Tanken av att hon sagt att det var okej om jag gillade Justin var fortfarande förvirrande. Jag märkte inte att jag hade suttit och stirrat på henne förrän hon vände sitt huvud mot mig igen.
”Vad är det?” viskade hon nästan ohörbart.
”Inget, sorry.” jag tittade generat framåt istället och likaså gjorde hon. Jag tittade upp på Justin och märkte att han satt och tittade på mig.
”And for you, oh, I would walk a thousand miles to be in your arms, holding my heart.” ett litet leende fanns på hans läppar och jag kände hur mina kinder blev alldeles varma och jag var tvungen att vända bort blicken. ”I love you.” jag hörde hur Selena skrattade till bredvid mig och när jag kollade på henne så märkte jag att Justin hade sjungit de där tre orden till henne. Jag kunde inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka. Men jag skämdes snabbt för det och tryckte bort den känslan. Jag bestämde mig för att koncentrera mig på Justins röst och gitarrens ljud. Jag blundade och tog in orden som lämnade Justins mun. Låten tog slut och jag öppnade mina ögon igen. Justin satt kvar och tittade ut bland alla som satt framför honom och vi började applådera.
”Otroligt bra.” Mr. Hudson hade ställt sig upp och klappade väldigt högt i händerna.
”Du är så begåvad, Justin!” Mrs. Hudson ställde sig också upp och torkade bort en liten tår som rann nerför kinden. Jag log åt henne och kom ihåg att jag hade reagerat exakt likadant när jag första gången lyssnade på den här låten.
Woohooooo, ett nytt kapitel!! Vad tycker ni? Bra/Dåligt? :)
Har inga kapitel på lager och är inte hemma än så så fort jag har kommit hem ska jag sätta mig ner och skriva för fullt! ;)
Jag lovar att uppdateringen ska bli bättre!
Stay Tuned! ;)
